Det råder delade meningar om hurvida jag borde knipa käft eller inte.
Om att jag kanske borde vara glad och tacksam över att Dalle faktiskt ställer upp och tar hand om sina barn.
Och inte borde klaga röven av mig så fort han "trampar snett."
Att jag borde ta mitt ansvar som F R U och passa upp honom, istället för tvärt om.
Att jag helt enkelt borde Shut The Fuck Up i min klagosång alá
Dallekaningentingåh!Detärsåsyndommig.
*
*
Nej! Jag är inte tacksam över att Dalle går upp på nätterna och byter blöja.
Nej! Jag är inte tacksam över att han byter blöja överhuvudtaget.
Jag är inte tacksam över att han (ibland) tar hand om disken.
Att han (efter tjat) slänger soporna, tvättar kläder, lagar mat, dammsuger golv.
Nä jag är faktiskt inte det minsta tacksam.
*
*
Anledning: Jag förväntar mig att han ska göra det lika mycket som jag.
Det är hans "arbetsuppgifter" lika mycket som mina.
Är han tacksam över det jag gör?
Tänker han: "Oh vad tacksam jag är över att Johanna tar bebisKonrad varje natt" ?
(Han kanske borde göra det?)
*
*
Jag är förvisso mammaledig.
M A M M A L E D I G!
Inte mamma är ledig.
Nej, nej!
Mammaledig med bebisKonrad.
Hemma för att ta hand om litet barn.
Hemma för det och endast det.
Inte för att passa upp både man och barn.
Vi har gemensamt valt att skaffa två barn.
Då ska vi också ta hand om dem båda två.
Och varför skulle inte han vilja ta hand om sina egna barn?
Varför skulle han vilja välja bort minsta minut som han kan spendera tillsammans med dem.
Han som förlorar, ca nio timmar varje dag, då han åker till jobbet.
*
*
Misstycker du Dalle, så får du väl ta och gå med i den där gruppen på Facebook:
"Riktiga kvinnor lyssnar på sina män!"
