måndag 9 mars 2009

DET ÄR FAKTISKT JOBBIGT

När vi kvinnor klagar så är det faktiskt ingen som lyssnar. Förutom ens bästaste bästaste väninna kanske. Hon kan orka lyssna...eller går det bara in genom det ena örat och ut genom det andra? För vem orkar höra på enbart klag, klag, klag?? Jo min bästaste, bästaste vännina hon orkar minsann och som tack får hon klaga lika mycket tillbaka. För man måste faktiskt få klaga. Ingen i världen kan väl vara så fruktansvärt positiv att man kan bli helt klagofri? Ingen kan väl vara helt utan bekymmer eller? Finns det sånna så är det ju förbannat orättvist.

Nä jag behöver klaga. Jag behöver få Ö-S-A ur mig A-L-L-T. För om jag bär det inom mig så blir jag ju hysterisk. Ja på riktigt, hysterisk. Jag blir mamman det ryker från. Håret ställer sig upp på hela huvudet och det börjar pysa ut rök ur mina öron. Stackars min familj då.

Det som egentligen händer är väl att magontet kommer, svetten lackar och stressen hotar att spränga ögongloberna och allt man vill göra då är att SKRIIIKA. Räkna till tio my ass. Springa in på toa, låsa om sig och grina yes indeed. Fast det gör man ju inte. Man biter ju ihop, faktiskt. Man stressar lite till, svettas lite mer. Rycker och drar i sin trotsiga två åring som inte vill ta på sig ytterkläderna, ber till gudarna att bebisen där mirakulöst ska somna. Ja somna bara så där.

Sen är det klart man häver sig ut, utanför ytterdörren och andas in, ut, in, ut.

Efter detta... Helt vanlig småbarnsförälderstress så är det skönt att kunna Ö-S-A. Att få klaga för någon som vet preeciis hur det. En annan småbarnsförälder som är lika hysterisk som en själv. Ens bästaste, bästaste kompis. Hon har förmodligen genomgått nått exakt lika jobbigt idag som även hon behöver få ösa ur sig.

Försök ösa helt vanlig småbarnsförälderstress över nån som inte har barn, good luck. De kommer inte bry sig. De kommer tycka att man faktiskt, ja faktiskt får skylla sig själv. Man har ju valt att skaffa barn eller hur.

Försök att ösa helt vanlig småbarnsförälderstress över din man, good luck. Han är lugn som en filbunke, utsätts aldrig, verkligen aldrig för samma stressituationer som du. När du börjar klaga är han redan låångt borta i sina tankar. För han, han har ju hört den här visan förut. Om och om igen. Nä du! Den som kommer lyssna på dig, tycka synd om dig och få dig att må bättre det är din lika hysteriska småbarnsmammakompis som är din bästaste bästaste vän.

Alternativt DVD-boxen med Vänner eller Sex and The city. Men hallå! Vilken småbarnsförälder har tid att se dessa??