Idag fyller yngsta sonen två år.
I förväg bestämmer jag att han ska vara glad och lycklig hela dagen. Han ska skratta och slita bort pappret på sina presenter. Han ska säga: "Ååååh! Tack... Tack mamma och pappa för de fina presenterna ni köpt till mig, jag blir så glad."
Eeeh ja!
För så blev det ju, inte ens i närheten.
Tvååringen har mungiporna i golvet redan när han vaknar.
Han vill inte öppna sina paket själv.
Han vill inte leka med sina presenter.
Han vill inte ha på sig sina nya lejontofflor.
Han vill inte äta frukost, middag, smörgås, kaka, tårta...
Han vill mycket hellre skrika, gnälla och gråta HELA dagen och balja i sig litervis med välling.
Non stop!
Jag lovar och överdriver faktiskt inte det minsta.
När klockan är halv två och det är tre och en halv timme kvar tills släkten kommer så är jag och Dalle helt slut.
Jag börjar då sjunga på en egenkomponerad visa:
"OMG!!! I just wanna kill myself... Or do you want to kill me??? Ooooh myyyy goood..."
Bara för att inte balla ur totalt och ställa mig och skrika svordomar åt min son, födelsedagsbarnet.
Och så fortsätter sedan eftermiddagen och kvällen med exakt samma bakgrundsljud.
To the sound of grin och gnäll...
Det kändes så värt att ha det där kalaset alltså...
Men tack ni som kom och firade vår son, grinOlle, på hans två års dag.
Tack för alla presenter!
Och GRATTIS Doden!!!
Vi älskar dig!
