Ettåringen kör skallahuvudetispjälornamaraton, mitt i natten.
Jag lägger min hand mellan för att dämpa ljudet som uppstår i den nattsvarta tystnaden.
Skalla, skalla, skalla, skalla, skalla.
Åååh men det var då väl själva...
Flyttar ner honom en halvmeter och känner att hans blöja läckt.
Helvete!
Irrar ner för trappan, för att hämta en ny.
Måste ha en ny pyjamas också. De finns inne i treåringens rum. Smyger mig in dit också. Han sover dock som en klubbad säl.
Byter blöja, byter pyjamas. Lakanet har klarat sig, tack och lov för det.
Dalle ligger bredvid mig som en död val. Andas han eller?
Ettåringen har nu vaknat till på riktigt och är ledsen.
"Hör du detta eller? "måste jag bara fråga Dalle.
Inte ett ljud!
"Dalle???"
Fortfarande tystnad.
Ettåringen gråter högre och högre och jag hyschar och vyschar.
"DALLE!!" väser jag och boxar till honom på axeln. "Dalle, du får gå ner och göra välling."
Nu rör sig valen! Likt en zombie reser han sig upp och försvinner ut och ner för trappan.
Jag suckar djupt och undrar vad jag har gjort för att förjäna detta?
Som plåster på såren går Dalle upp med barnen, arla söndagmorgon.
När jag kommer ner är halva huset städat.
Det är kärlek det!
