BebisKonrad vaknar klockan 05.30.
"Jag vill ha sovmorgon idag" mummlar jag.
"Vad menar du?" frågar Dalle.
"Jag vill att du tar båda barnen och låter mig ligga kvar."
Jag behöver verkligen den här sovmorgonen. Det har inte varit mycket sömn under veckan, eftersom bebisKonrad är förkyld och sover jätte dåligt
Dalle stiger upp ur sängen och tar bebisKonrad med sig, de går och hämtar snart treåringen som står och ropar "Paaaaaappaaaaaa!" ifrån övervåningen.
Jag kurar ihop mig under täcket igen och sluter ögonen.
Mmmm! Sovmorgon.
Då börjar bebisKonrad skrika ifrån vardagsrummet.
Han gråter och gråter och gråter och gråter.
Men va fan! Jag drar upp täcket över öronen, men det hjälper föga.
Gråt och gråt och gråt och gråt.
En kvart går, av oavbrutet skrikande och jag har bara legat och väntat på att Dalle ska tröttna och komma in med bebisKonrad till mig igen.
Vilket han också gör! "Han är såååå trött" säger Dalle. "Han vill bara ha mamma."
Jag tar emot en snorig liten grabb, som tystnar så fort jag lägger honom bredvid mig.
Men trött! Nej det är han inte.
Jag buffar och vyssar och försöker lägga honom tillrätta gång på gång. Men icke!
"DAAAAAALLEEEEEE!"
Och Dalle får komma och hämta bebisKonrad igen. Som börjar skrika, direkt när han lämnar sängens sköna värme.
Men det var då väl själva... Muttrar jag och inser att det inte kommer bli någon sovmorgon idag. Det är bara att kliva upp.
Jag klampar ut till de andra.
BebisKonrad tystnar och gnuggar sina ögon när jag lyfter upp honom.
"Gubben!"
I soffan ligger Dalle och sover.
Jag skulle ha sovmorgon, men det är Dalle som ligger och sover.
Jag får offra min dyrbara taigensömntid, för att gå upp och ta hand om barnen, medans Dalle ligger i soffan och snarkar. Som ett hån, mot mig.
Jävla...
"Det är för FAN orättvist!"
