Jobbigt, jobbigt, jobbigt med sjuka barn. Små, sockersöta söner som snorar, hostar så det svider i deras lungor och gråter eftersom de är så hjälplösa, trötta och kärlekstörstande.
Det är jobbigt eftersom de inte kan tala om för sina lika hjälplösa föräldrar hur de mår, var de har ont och hur man kan lindra.
Näsdroppar till minstingen, nässpray och alvedon till stora pojken och så en stor påse godis till mamma och pappa så att de orkar.
Tårarna, krokodiltårarna som rullar ner för deras kinder. Minsta pojken, tre månader i övermorgon. Så tröstlös, så ledsen, så trött. Inget hjälper. Tvååringen som är så tapper, så stor, trots att han är så liten
Mörka ringar under ögonen på både barn och vuxna...Sömnlöshet, konstant sömnlöshet. Nu hjälper det inte att amma, amma, amma. Nu kan man bara trösta, vagga, torka snor och tårar.
Det är nästan så att man själv, i smyg, i ren desperation fäller en tår. För att känslorna svämmar över. Man räcker tillslut inte till och det är så jobbigt, så jobbigt. Man vill göra ALLT men kan göra så lite.
Tack gode gud för TV:n. Dora utforskaren, Vi på Saltkråkan, I drömmarnas trädgård, Lilla spöket Laban. Världens bästa hjälpmedel för två trötta föräldrar som endast vill hjälpa sina små barn. TV:n blir tvååringens räddning. Minstingen blir lättare att trösta när stora pojken är nöjd. Och vem kan inte trösta så bra som ett riktigt bra barnprogram. Snälla, snälla...inte mer snö nu bara så att strömmen kommer och tar vår räddning ifrån oss.
