Vi har varit på en del meningslösa läkarbesök, med barnen, men dagens tog nog priset.
Treåringen ska lämna blodprov för att vi ska ta reda på om han är allergisk mot hund och katt.
Vi träffar läkaren, han skriver ut tabletter (??) för att Dalle önskar detta (??).
Han talar om att är man allergisk mot hund, så ska man inte ha några pälsdjur hemma (vi har katt).
Han säger tack och hej och skickar ut oss i väntrummet igen, i väntan på att vi ska få komma in i provtagningsrummet.
Treåringen är nervös och misstänksam "Ja ä frisk!" säger han, i hopp om att få åka hem, utan att behöva ta spruta i armen. Ettåringen är trött, hungrig och gnällig. Dalle är stressad, för han ska snart börja jobba.
Vi väntar och vi väntar och väntar och väntar och väntar ännu mer.
Till slut bestämmer jag mig för att ta med mig en hopplös ettåring för att gå till apoteket och hämta ut de där allergitabletterna, som Dalle bestämt tror ska vara lättare att ge treåringen än flytande medicin.
Efter en kort stund dyker Dalle och treåringen upp på apoteket. Det har inte blivit något blodlämnande. För när det äntligen blev dags så tillkännagav sköterskorna att en treåring minsann ska ha emblaplåster på varje armveck, i minst en timme innan provtagningen.
"Och det klämmer de ur sig, när vi redan suttit en timme i väntrummet" gastar Dalle. "De kan inte ha någon som helst jävla framförhållning och komma ut med plåstrena direkt, när vi sitter där ute och väntar. OCH VÄNTAR!! Nu blir vi tvugna att återkomma nästa vecka, för jag måste åka till jobbet."
Jag finner inga ord.
"Har du köpt medicinen eller?" frågar Dalle när han lugnat ner sig.
"Nej! De fanns inga."
Och någonstans där brister det för Dalle. Med treåringen i handen marscherar han ut ur apoteket i riktning mot bilen. Han säger inget, men jag kan riktigt se hur han kastar besvärjelser på både läkare, sköterskor, vårdcentraler och apotek.
