På väg hem efter att vi har varit och lekt är treåringen seg.
Varenda snöhög längs vägen är passande viloställen.
Väl hemma lägger han sig raklång på marken, ivägen för mig och barnvagnen där ettåringen sitter.
"Ställ dig upp!"
Ingen reaktion!
"Snälla ställ dig upp!"
Treåringen flinar.
"Ställ dig upp annars kör jag över dig!" hotar jag.
Ingen respons!
Jag lyfter upp treåringen och sätter honom i en snöhög bredvid och så tar jag ett grabbatag i barnvagnshandtaget och börjar släpa den upp för trappan.
Trappsteg, efter trappsteg och vagnen fastnar gång på gång i snön vid sidan av gången som Dalle så godhjärtat skottat upp.
"Inte tappa vagnen, inte tappa vagnen!" frustar jag och drar vagnen om ännu lite hårdare uppför. Ettåringen ska INTE ramla ner för en trappa till.
Uppe och i mål! Treåringen kommer strax bakom.
Nu ska vi bara ta oss fram till dörren. Vilket visar sig vara halvt omöjligt. Vi fastnar hela tiden i snön, eftersom vagnen är för bred, alternativt gången för smal.
"HELVETE!" stönar jag och stampar på snön, för att komma förbi.
"Helvete, helvete, helvete!" Jag stampar bort ännu mer snö.
"Men det var väl själva faan!" Jag stampar så svetten sprutar.
Jag låser upp dörren och öppnar den.
"Men vad i..." Dörren öppnas bara upp några decimeter. Helt omöjligt att komma in med barnvagnen här. "Jag MÅSTE ta iiii!" och det gör jag och då lossnar hela dörrjäveln ifrån gångjärnen och hänger kvar endast i de översta.
Ja nu kommer jag i alla fall in med vagnen.
"Satans...!"
"MELKER IN! NU!"
Parkerar båda barnen inomhus och försöker verkligen hänga tillbaka dörren. Men det är lönlöst! Jag orkar inte ens lyfta den en centimeter. Istället drar jag igen den så gott det går:
Och så gör jag det enda rätta:
"Dalle! Dörren har lossnat! Kom hem."
