Vårsolen tittar fram idag.
Vårkänslorna lockar mig till att ta vagnen och gå till dagis, för att hämta treåringen.
Orkar treåringen gå hela vägen hem (dryga två kilometer), efter att ha lekt på dagis i flera timmar?
Ja, ja! I värsta fall får han väl sitta framför ettåringens fötter (på vagnen).
En promenad som i vanliga fall tar ungefär en halvtimme. Tog i dag en och en halv timme.
Vi gick i myrsteg hela vägen hem.
Jag höll treåringen i handen och hans vante åkte av hela jäkla tiden.
"Förbannade jävla vantjävel!" väste jag var tionde meter.
När vi gått ungefär halvvägs, börjar treåringen lägga sig ner i snödrivorna.
"Jag är trött i beena!" säger han.
"Ja jag vet! Men du är JÄTTE duktig!!! Om du orkar gå till skyltarna med åtta nolla på, så ska du få sitta på vagnen."
"Åtta nolla?!"
"Ja åttio!"
"Åttio!"
"Ja kom så springer vi sista biten.... Ååååååååååååh MÅÅÅÅÅL! Så nu ska vi se! Kom så ska du få sätta dig här."
"Men va tusan!" Ettåringens gipsade ben, som så klart inte går att böja, är i vägen.
Efter lite trixande blir det dock lite plats över.
"Här Melker! Här kan du sätta rumpan."
Och så försöker vi köra.
Ettåringen börjar gnälla. Treåringen måste luta sig bakåt för att hålla balansen och lutar sig då mot ettåringens ben.
"Det gååår iiinteee!"
"Nä jag vet! Du får helt enkelt gå."
Och som vi går och går och går. Vi kommer aldrig fram.
Var tredje meter sjunker treåringen ihop.
"Jag är trööött!"
"Ja men kom nu! Vi är snaaart framme." Säger jag väl sjuttioelva gånger.
Och så äntligen!
Slutsats: Inga fler sådana här promenader förrän ståbrädan är inköpt och det lär väl bli någon gång... Ja eller aldrig!
