Äldsta sonen: "Mamma! Först så blir jag människa och sen blir jag pilot och sen blir jag iskrossarförare som kör iskrossaren."
Jag gillar min sons lysande framtidsplaner.
tisdag 18 januari 2011
Längtar efter våren skulle jag tro...
Påminn mig nu om varför det finns en charm med att bo på landet?
Jag minns den inte riktigt för stunden.
Det råder blixthalka utanför dörren. Ingen jäkel som kommer med traktor och sandar här inte. Och det är lite väl övermäktigt att begära att Dalle, med hink och spade, ska sanda en hel väg på si så där en kilometer (med mina ögonmått mätt). Var skulle vi ens få tag på den sanden?
Inte saltas det här heller, det kan jag garantera. Det är knappt att det har plogats i vinter. Så nu har vi cirka en meter tjock is att köra och/eller gå på. Detta resulterar i att Dalle i dag kör fast med bilen. Inte vid sidan av vägen, utan PÅ vägen. Den tunga kombin sjönk igenom den smältande isen och rubbade sig inte en millimeter. Där stod han (och även jag för ett kort tillfälle) och gasade i cirka fem timmar innan han äntligen fick tag på en man med traktor som kunde komma och dra loss bilen.
Allt detta fick göras i beckmörker, eftersom närmsta gatubelysning är en halv kilometer bort.
Och så har vi all snöskottning. Inte bara en liten uppfart...
Alla strömavbrott!
Sen är det allt annat skitgöra som behövs göras, överhuvudtaget, när man bor i egen (äldre) villa. Renovera, måla om, bryta, bända och byta ut.
Lycka till med det när man har en man som från och till kan benämnas som halvt invalid på grund av ryggskott hit och dit. Ja ja!!! Jag får väl göra det själv (Nej men det händer inte!)!
Inte finns det någon att hälsa på heller, när man bor som vi gör. Inte utan att behöva sätta sig i bilen först.
Inte kan vi bara skicka över ungarna till grannbarnen. För det finns inga (jo vi har allt Grannfrun och hennes son. Tack och lov för det!).
Vad är charmen, vad är charmen?
Eller var är charmen?
Jag vet att den kommer infinna sig till sommaren igen. Då vi tackar gudarna för att vi bor som vi bor. Varje år! Men just nu! Nej tack!!! Nu kunde jag lika gärna bo högst upp i en lägenhet i någon större stad.
Jag minns den inte riktigt för stunden.
Det råder blixthalka utanför dörren. Ingen jäkel som kommer med traktor och sandar här inte. Och det är lite väl övermäktigt att begära att Dalle, med hink och spade, ska sanda en hel väg på si så där en kilometer (med mina ögonmått mätt). Var skulle vi ens få tag på den sanden?
Inte saltas det här heller, det kan jag garantera. Det är knappt att det har plogats i vinter. Så nu har vi cirka en meter tjock is att köra och/eller gå på. Detta resulterar i att Dalle i dag kör fast med bilen. Inte vid sidan av vägen, utan PÅ vägen. Den tunga kombin sjönk igenom den smältande isen och rubbade sig inte en millimeter. Där stod han (och även jag för ett kort tillfälle) och gasade i cirka fem timmar innan han äntligen fick tag på en man med traktor som kunde komma och dra loss bilen.
Allt detta fick göras i beckmörker, eftersom närmsta gatubelysning är en halv kilometer bort.
Och så har vi all snöskottning. Inte bara en liten uppfart...
Alla strömavbrott!
Sen är det allt annat skitgöra som behövs göras, överhuvudtaget, när man bor i egen (äldre) villa. Renovera, måla om, bryta, bända och byta ut.
Lycka till med det när man har en man som från och till kan benämnas som halvt invalid på grund av ryggskott hit och dit. Ja ja!!! Jag får väl göra det själv (Nej men det händer inte!)!
Inte finns det någon att hälsa på heller, när man bor som vi gör. Inte utan att behöva sätta sig i bilen först.
Inte kan vi bara skicka över ungarna till grannbarnen. För det finns inga (jo vi har allt Grannfrun och hennes son. Tack och lov för det!).
Vad är charmen, vad är charmen?
Eller var är charmen?
Jag vet att den kommer infinna sig till sommaren igen. Då vi tackar gudarna för att vi bor som vi bor. Varje år! Men just nu! Nej tack!!! Nu kunde jag lika gärna bo högst upp i en lägenhet i någon större stad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)