Tänk att detta kanske är slutet på en era, en epok eller liknande.
Jag kanske aldrig mer kommer att amma.
Nu är det alltså två veckor sedan jag slutade amma, med våld.
Två veckor sedan, vi lämnade bort barnen, till deras farmor. För att undvika att, vi skulle låsa in dem i garderoben (för all framtid).
Två veckor sedan, bebisKonrad inte åt annat än bröstmjölk.
Två veckor sedan, jag ville begrava mig levande, eftersom jag tyckte att det var för jävla jobbigt alltihop.
Nu sitter jag här, två veckor senare.
Och bebisKonrad lever på, vanlig mat:
Smörgåsar, kött, potatis, spagetti, fiskbullar, kyckling och allra helst chokladkex, pepparkakor
och jordnötsringar. Men det sistnämnda håller vi tyst om.
Han sover inte bättre, tvärt om.
Han är inte gladare, tvärt om.
Han är inte mindre mammig, tvärt om.
Han är rent ut sagt, en mycket jobbigar och missnöjdare liten pojk, än vad han var med fri tillgång till tutten.
Men jag har slutat att amma, helt!
Jag har spolat ner de sista stoppabröstmjölkstabletterna i toaletten. De som jag missat att ta, pågrund av total sinnesförvirring och trötthet.
MEN!
Det går absolut åt rätt håll.
Jag ser en ände på allt.
Jag är piggare, gladare och snällare.
Nu är vi en familj på riktigt!
Succé efter Fru Märkvärdigs mått mätt.
