Jag blir illa till mods när jag ser på Octomom.
Mamman som fick åttlingar, när hon redan hade sex barn innan.
Jag tycker att hon är flamsig och okontrollerad. Hon fnissar och tyckar att det inte är någon big deal att socialarbetarna kommer på besök för att undersöka varför hennes son har bitmärken och blåmärken.
Det skrivs om henne i media, hon förföljs överallt av fotografer.
Hennes mamma är orolig.
Jag är orolig!
Det är kaos i hemmet.
De åtta bebisarna ligger på golvet och gråter. Hon kan omöjligt trösta dem alla. De kommer att få gråta, utan att kunna krypa upp i sin mammas knä och bara vara liten och bli tröstad. Så här kommer de ha det VARJE DAG I HELA SINA LIV.
De äldre barnen får vredesutbrott och slåss. Det syns så tydligt att de saknar sin mamma, någon som ger dem den uppmärksamhet som de förtjänar.
Vad i helvete tänkte hon på när hon skaffade 14 barn med en spermadonator?
Det måste vara det mest egoistiska beslutet en människa kan ta.
Och hon ångrar sig. Hon sitter och tittar in i tv-kameran och säger att hon ångrar sig. Men att hon nu måste låta livet gå vidare.
Säg ALDRIG att du ångrar dina barn.
De ska inte veta av annat än kärlek och omtanke.
