"Är det verkligen mysigt med en gris?"
Jo men det är det faktiskt. Det är ungefär som att ha en hund eller en katt.
Vår gris är tillgiven och gosig som en hund men självständig som en katt. Hon går på lådan och uträttar sina behov och ligger gärna bredvid dig i soffan och gosar. Hon följer dig när man är utomhus och strosar omkring på gräsmattan och bökar och letar mat. Men hon vill inte gärna bli buren och gillar inte att åka bil. Att bli duschad är inte heller någon höjdare (inte ännu i alla fall. Hon är ju knappt tre månader). Livet går ut på att leta mat och att äta mat. En gris kan nog aldrig bli mätt.
Plus med en gris som husdjur: De är roliga och lite annorlunda. De är snälla och har en enorm personlighet. De är gosiga och älskar att bli kliade på magen, på ryggen, mellan ögonen, bakom öronen... De är renliga, otroligt lättlärda, trevliga och underhållande och de sover hela natten och håller sig själva sysselsatta (under större delen av dagen i alla fall) och man måste inte gå ut och gå några långpromenader. De fäller ingenting och det här gör att man alltså kan ha gris som husdjur om man är pälsdjursallergiker. De är också helt luktfria. Man behöver inte klippa några klor var och varannan dag. Utan behöver bara ansa klövarna om man ser att de blir för långa (vanligast är att de slits ner automatiskt om de får vara ute mycket).
Minus med en gris som husdjur: De är förbannat högljudda när de blir rädda och de är starka (vår gris välter bland annat köksstolarna). De har ett förbaskat tuggbehov (i alla fall så har en liten gris det, det kan ju hända att det går över som det gör med valpar) vår gris vill tugga på allt golv, lister, tapeter, leksaker, kläder, skor, stolar, bord, böcker... Ja alltså ALLT som ligger framme och i lagom höjd. En gris är inget husdjur för dem som har ett pedantiskt och totalt nyrenoverat hem (fast å andra sidan vilka husdjur passar in i ett kliniskt rent hem?). De är envisa och stöniga. De är inte lika lättlurade som en hund. De vet att de faktiskt inte behöver göra så som vi vill. Men kan tänka sig att göra det om de får något extra gott både före och efter... kanske!! De är inte vana att bli burna (som valpar och kattungar blir burna av sin mamma) och man måste därför vänja dem med detta (obs! hörselskyddena på). De protesterar även lite, eller ganska mycket mer, än en hund, när man ska vänja dem vid att ha på sig sele. Men när selen väl är på så är det inga problem att gå med dem i koppel.
Slutsats: Varken jag eller Dalle ångrar en sekund att vi blev med gris. Visst svär vi högt ibland och sprutar vatten efter henne när hon är på böckerna i bokhyllan igen. Men hon är så otroligt charmig och det märks att hon älskar oss. Barnen avgudar vår lilla Polly Polkagris. Och bara det här med att upptäcka nya saker varje dag. Som att hon får gåshud, av njutning, när man kliar henne på magen. Att grisar faktiskt gäspar... Att hon kommer och bär på matskålen när hon är hungrig. Att hon kan springa nästan lika snabbt som en gasell och nästan hoppar lika högt som en också. Att hon, trots sin klumpiga utseende är riktigt smidig. Att hon lärde sig att gå på kattlådan, redan dag nummer två, helt utan vår inblandning. Och så är det ju skönt att ha någon som äter upp alla matrester...
Ja ni fattar va! Vi gillar att ha en gris som husdjur även om hon ibland går under namnet diktatorn här hemma...
