Provar mig fram...

Idag, på ett barnkalas, fick jag veta, av en två barns mamma, att hennes som också kräktes varenda kväll under några månader.

På BVC hade de sagt att det berodde på bristande uppmärksamhet och att sonen kräktes med flit.

När hon berättar så inser jag att det här är ju precis som med våran ett och ett halvtåring.

"Hur gjorde ni??" undrar jag naturligtvis.

"Vi satt med honom, när han skulle sova, tills han var lugn."

Självklart!

Svårare än så behöver det nog inte vara.

Och nu blir jag så förbannad på mig själv. Varför ska det vara så förbaskat bra att ha barn som man bara lägger ner i sängen och så somnar det själv? Visst är det skönt! Men måste det vara något man ska sträva efter? Att ha det "bästa" barnet, det lätthanterligaste barnet. Nu har jag ju inte det och inte fan kan jag tvinga mitt barn att följa någon annans metoder, mönster och mål.

Det här är ju vårt barn, som är unikt. Det finns ingen annan som han. Självklart måste jag och Dalle göra det som är bäst för honom. Vi kan ju inte ens göra exakt som vi har gjort med hans storebror.

Så jag sitter med ett och ett halvtåringen, l ä n g e. Går ner några gånger när han inte visar något tecken på att vilja somna och går upp direkt när han ropar och sätter mig bredvid igen. Han somnar faktiskt själv till slut. Lugn, utan att gråta och utan att kräkas.

Trygghet och tillit.

Han vet att vi finns där för honom, inte bara på dagen utan också på kvällen och natten.

Nu återstår det bara att se om det är rätt metod för honom.

Som förälder måste man alltid prova sig fram, för det finns absolut inga mallar att följa.

Min navel

"Vad har du där i navel?" undrar min svärmor.

Jag tittar förvånat på henne, ner på min navel och på henne igen.

Vad menar hon?

"Har du haft den där hela tiden?"

Jaha hon menar min navelpiercing.

"Eeeh! Jaaa! Jag har haft den där hela tiden" svarar jag och flinar.

Jag har faktiskt haft den sedan jag var sexton år.

Jag och min svärmor han känt varandra, ja faktiskt sedan dess.

I tolv år har jag haft min navelpiercing och först idag såg hon den.

Grattis!!!

Idag fyller min fina lillasyster Ida 21 år.
Ett år närmre 25 och vid 25 års ålder är det kört, då blir man gammal.
Det säger bara tjoff!

Hett, svett

Det är 28,6 grader ute i skuggan och 28,8 grader inomhus.

Ungarna är nakna och jag "nästan" likaså.

Golvfläkten står och blåser mig i örat medans barnen äter godnattsmörgås.

Treåringen är helt lyrisk, han vill gå och lägga sig nu. För han ska få en bordsfläkt i rummet, som ska fläkta skönt och hålla honom sovandes HELA natten (tack).

Jag tvingar honom att vara vaken minst en timme till. Bolibompa har ju just börjat.