Det måste vara den ljuvligaste stunden på hela dygnet.
Då snart treåringen har somnat och jag har bänkat mig i soffan, framför ett bra program eller en bra film på tv:n, för att sträckamma bebisKonrad.
Och så det ljuvliga lugn som uppstår, just när han somnar i min famn, med bröstet i sin lilla mun och jag vet att nu kommer han inte leka mer idag.
Nu är det kvällen!
Och så sitter vi så, en liten stund och bara är.
Jag, fängslad av tv:n och bebisKonrad, snusandes med sin lilla hand om mitt finger.
Det är så harmoniskt.
Som meditation ungefär.
Men så bestämmer jag mig för att NU, nu ska jag gå in och lägga honom i spjälsängen.
Och sen är lugnet förbi igen.
För nu ska det plötsligt passas på.
söndag 20 september 2009
Du slipper....
BebisKonrad har ett blåmärke på magen, ett på kinden och ett i pannan.
Han ramlar åt sidan, framåt och bakåt.
Det känns besynnerligt när han ler sitt stora leende med glada och busiga ögon.
Lille pojk! Du ser inte ut att komma ifrån ett hem med föräldrar som bryr sig.
Men det gör vi.
Som vi bryr oss!
Men du är för tidig, med ALLT!
Du kan INTE gå, klättra, studsa och ta dig upp och ner överallt.
Du är bara nio månader.
Dina ben är små taniga kycklingben, eftersom du vägrar äta annan mat än bröstmjölk.
"Sitt still och tjocka till dig!" vill jag säga.
VÄNTA!!
Du kan inte göra allt som storebror kan.
Inte än!
Lugna ner dig, så slipper du ramla och slå dig.
Du slipper snubbla på dina egna händer, ramla åt sidan när du vänder dig om, du slipper falla handlöst baklänges när du klättrar upp på vardagsrumsbordet.
Du slipper få ont!
Du slipper gråta!
Släpp inte taget där du står nu och balanserar med ena benet upp i luften och det andra halvägs uppe i lådan.
Kom och sätt dig i mammas knä och sitt där still.
För jag kan inte springa efter dig varevigaste sekund.
Du förstår! Jag måste jaga din storebror också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)