Jag håller på att hänga tvätt utomhus.
Plötsligt drar det ihop sig till oväder, stora svarta moln rusar fram över himmelen, regndropparna piskar mot ansiktet, vinden rycker i träden och tvätten flyger all världens väg.
Jag försöker samla ihop så mycket fuktiga kläder som jag förmår med min stora gravidmage.
Jag väntar femlingar.
Jag kommer in i huset. Stämningen mellan mig och Dalle är kylig.
Vi är ovänner för någonting.
Plötsligt befinner jag mig på förlossningen, ensam.
Eftersom jag och Dalle är ovänner så har han dragit iväg för att besiktiga bilen (det aset).
Barnen ska inte komma nu.
Det är flera veckor för tidigt.
Men värkarna går inte att stoppa och jag måste krysta.
Det går förhållandevis smidigt och gör inte fasligt ont.
Första bebisen glider lätt ur mig och barnmorskan fångar upp den.
Det är en...
.
.
.
Stickad strumpa.
Plötsligt drar det ihop sig till oväder, stora svarta moln rusar fram över himmelen, regndropparna piskar mot ansiktet, vinden rycker i träden och tvätten flyger all världens väg.
Jag försöker samla ihop så mycket fuktiga kläder som jag förmår med min stora gravidmage.
Jag väntar femlingar.
Jag kommer in i huset. Stämningen mellan mig och Dalle är kylig.
Vi är ovänner för någonting.
Plötsligt befinner jag mig på förlossningen, ensam.
Eftersom jag och Dalle är ovänner så har han dragit iväg för att besiktiga bilen (det aset).
Barnen ska inte komma nu.
Det är flera veckor för tidigt.
Men värkarna går inte att stoppa och jag måste krysta.
Det går förhållandevis smidigt och gör inte fasligt ont.
Första bebisen glider lätt ur mig och barnmorskan fångar upp den.
Det är en...
.
.
.
Stickad strumpa.
En grå barnraggsocka.
Men inte funderar jag på det här.
Den kommer ju ur mig, så det är ju fullt naturligt.
Nästa krystvärk kommer och jag föder ut ännu en raggsocka.
Den är liten och grå även den. Varm och lite kladdig.
En bebis lägger sig snett i magen och jag trycker rätt den med mina egna händer.
Inga problem alls.
Men barnmorskan oroar sig.
Så skulle jag visst inte ha gjort.
"Kan jag ha skadat barnet" undrar jag?
Men det kan inte barnmorskan svara på.
Bebisen som låg fel glider ut och barnmorskan tar vant emot den.
Jag frågar om den den verkar okej
och barnmorskan kan inte göra annat än att bekräfta att det verkar så.
Nu lugnar värkarna ner sig och jag börjar gråta.
Det är överväldigande och jag känner mig sårbar.
"Dalle borde ha varit här och sett" snyftar jag.
"Hur ska jag kunna förklara för honom att de där är hans barn" fortsätter jag och tittar mot de små raggsockarna som ligger upplagda på en filt bredvid mig.
"Hur ska jag kunna förklara??"
Barnmorskan berättar att en sjättedel av alla barn som föds gör det som stickade strumpor.
Det blir så här eftersom det är så ont om plats i magen.
Men om jag tar några droppar sperma och blandar i deras mjölkersättning så ska de snart utvecklas till barn.
Plötsligt kommer Dalle in i rummet. Han är tillbaka från besiktningen.
Jag reser mig upp ur förlossningssängen och går fram till honom.
Han kramar om mig och undrar om förlossningen har fördröjts?
Hans nyfödda barn ligger alldeles bredvid honom och han ser dem inte.
Och det gör mig så ofattbart ledsen.
Jag sjunker ihop på golvet och gråter otröstligt.
.
.
.
Då väcks jag av Dalles väckarklocka.
Och jag får aldrig veta hur det gick med mina arma raggisar till barn.
.
.
.
Underligt!! Jag kan inte beskriva det på något annat vis än underligt.
Men inte funderar jag på det här.
Den kommer ju ur mig, så det är ju fullt naturligt.
Nästa krystvärk kommer och jag föder ut ännu en raggsocka.
Den är liten och grå även den. Varm och lite kladdig.
En bebis lägger sig snett i magen och jag trycker rätt den med mina egna händer.
Inga problem alls.
Men barnmorskan oroar sig.
Så skulle jag visst inte ha gjort.
"Kan jag ha skadat barnet" undrar jag?
Men det kan inte barnmorskan svara på.
Bebisen som låg fel glider ut och barnmorskan tar vant emot den.
Jag frågar om den den verkar okej
och barnmorskan kan inte göra annat än att bekräfta att det verkar så.
Nu lugnar värkarna ner sig och jag börjar gråta.
Det är överväldigande och jag känner mig sårbar.
"Dalle borde ha varit här och sett" snyftar jag.
"Hur ska jag kunna förklara för honom att de där är hans barn" fortsätter jag och tittar mot de små raggsockarna som ligger upplagda på en filt bredvid mig.
"Hur ska jag kunna förklara??"
Barnmorskan berättar att en sjättedel av alla barn som föds gör det som stickade strumpor.
Det blir så här eftersom det är så ont om plats i magen.
Men om jag tar några droppar sperma och blandar i deras mjölkersättning så ska de snart utvecklas till barn.
Plötsligt kommer Dalle in i rummet. Han är tillbaka från besiktningen.
Jag reser mig upp ur förlossningssängen och går fram till honom.
Han kramar om mig och undrar om förlossningen har fördröjts?
Hans nyfödda barn ligger alldeles bredvid honom och han ser dem inte.
Och det gör mig så ofattbart ledsen.
Jag sjunker ihop på golvet och gråter otröstligt.
.
.
.
Då väcks jag av Dalles väckarklocka.
Och jag får aldrig veta hur det gick med mina arma raggisar till barn.
.
.
.
Underligt!! Jag kan inte beskriva det på något annat vis än underligt.
