DET KÄNNS LITE UNDERLIGT

Det är den sista februari idag och vi behöver bara ha tröja på oss när vi är ute och leker.

Det är både underbart och lite underligt.

Det är vinter på almanackan, men ändå vår, nästan sommar om man går efter temperaturen ute. Det är nästan 18 grader trots att inte solen är framme hela tiden.

Åh som jag älskar värmen!!!

WHAT THE BLOODY HELL

Dalle försöker mörda vårt vinteräpple träd.

Han har stympat de stackars grenarna, brutalt, med en såg.

Och ni som läst bloggen ett tag minns vad som händer när Dalle börjar beskära träd.

De börjar dö en lång och plågsam död.

Dalle The Fruit-tree slayer.

Stackars äppleträdet.

Inga mera röda fina vinteräpplen.

ÄLSKAR DEN HÄR LÅTEN

Loreen med Euphoria!

KÄRA FÖRÄLDRAR

Jag vet att många av er bekymrar er över att ni inte gör tillräckligt för era barn. Att ni inte aktiverar dem tillräckligt eller gör tillräckligt roliga saker tillsammans med dem.

Men sluta nu, för det finns ingen anledning till dåligt samvete.

Just det här har jag själv försökt intala mig under många år, ja i fem och snart ett halvt år i alla fall.

Men idag kom jag till insikt tack vare Malin Wollin.

Hon skrev på sin blogg just de HÄR otroligt viktiga raderna:

"Vad gör det om barnen ruttnar i soffan? Om mamma och pappa älskar varandra, ingen super eller knarkar eller slåss och man får tacos på fredagarna..."

Åh Fotbollsfrun I love you!!!

Du har nyss räddat en hel värld av osäkra föräldrar.

TACK FÖR OMTANKEN

Jag tänkte att jag skulle uppdatera er på Body Rocking fronten.

Lillkillen sover fortfarande uppe på sitt rum, i sin säng, alldeles själv och är nöjd med detta.

Jag och Dalle gosar nätterna igenom. Nähej det gör vi inte alls. Vi gosar i fem minuter och sedan somnar vi på varsin ände, så långt ifrån varandra som det bara går och vi är nöjda med detta.

Men Lillkillen han rockar loss i sin säng, nattetid. I morse när vi kom upp för att väcka honom så hade han lyckats att snurra sin säng nästan ett helt varv igenom rummet. Bara genom att gunga eller snarare kasta sin kropp fram och tillbaka och i sidleds, i sömnen.

Skrämmande!? Eh ja. När man vet att han håller på så här nätterna igenom så är det ganska svårt att gå och lägga sig med ro i bröstet.


Men BUP tycker absolut att vi ska prova det här för ett tag. De kan absolut inte komma med några konkreta tips på vad som är rätt eller fel att göra i den här situationen. Eller vad man överhuvudtaget ska eller bör göra med barn som håller på med den här formen av destruktivt beteende.

Framöver nu, under mars månad, är två "besök" inplanerade.

Ett på BUP, då vi ska ta med oss Lillkillen. Så att psykologen och hennes medarbetare kan få göra en ytterligare "koll" på honom och se så att han verkligen är som de uppfattade honom sist gång. Eller om de kan ha missat något och det kanske finns en anledning till att misstänka någon form av diagnos.

Det andra besöket är hos barnläkaren, tillsammans med BUP och med Lillkillen. BUP vill rådfråga läkaren och tillsammans komma fram till vidare undersökningar.

BUP vill till exempel att Lillkillen ska genomgå en sömnstudie.


Jag vill bara att allt ska vara över. Så därför vill jag sätta igång direkt.

BARA FÖR ATT

Det är vår ute så betyder det inte att man ska låta bli att elda inomhus, i kaminen.

Hör du det Dalle!!?

Du vill väl inte att vi ska dra igång ett värmekrig nu när det vankas vår?

JIHAOOO!!!

Nu har jag äntligen!!

Och jag är kär i den.

Den är så himla rätt, perfekt, jag.

Tack Didi, tack!!!

KOLLA IN

Bipacksedeln till lyckopillrena jag äter.

Tjockleken får en att ifrågasätta om det verkligen är värt det?

Är det värt att bli lycklig om du får alla de där "sidorna" som biverkning??

Klart det är.

Lycka eller åtminstone genuin glädje är en känsla som alla människor behöver för att orka leva sitt liv.

För inte tusan vill du gå omkring och känna dig omgiven av mörker...

En annan sak som är avgörande för ditt välmående är: Sömn!

Slarvar du med sömnen, eller om du helt enkelt inte har lyxen att få den så hamnar du snart i ett tillstånd som kan beskrivas så här:

"Jag vill bara kura ihop mig till en boll och gråta. Jag orkar ingenting. Ingenting gör mig glad. Jag vill bara vara ensam och uppleva tystnaden."

Så ta det här med sömnen på allvar! Det är inte så jävla rockigt när en natts sömnbrist plötsligt inte kan tas igen genom att gå att lägga sig tidigt nästa dag. När den inte kan tas igen om du inte får sova dygnet runt i flera månader.

Tycker ni att jag överdriver?

I så fall kan ni vara glada! Då kan ni anse er vara bland de som faktiskt får precis den mängd sömn som ni behöver.

HEJ DÅ VÅREN

Hej då våren!!!

SUDOKU

Är det någon av er som kan det här med sudoku?

Jag gör det inte!

Jag läser "så här gör man" om och om igen och poletten vill inte trilla ner.

Så långt är jag med att samma siffra inte får upprepas på samma rad.

Men allvarligt talat!

Vem har tid att sitta och klura och tänka ut lösningen?

Det måste ju ta en hel evighet!?

Jag skulle slita mitt hår, riva och dra, vråla högt och bli färdig med den någon gång framåt nästa vår.

Hur smarta människor finns det där ute i landet som hinner lösa ett sudoku-kryss på en kafferast? Eller hinner färdig mellan barnropen?

Finns det någon, finns det?

"KOM NI HIT MED MOTORCYKEL ELLER!?"

Idag har vi varit på barnkalas, hela familjen.

Två av barnens dagiskompisar fyllde fem år och det bjöds på Korv med bröd, tårta, godispåse, hela havet stormar och ett tiotals vilda gossar.

Och när man ska på kalas så ska man vara kalas fin.

Och därför åkte barnens knutte-jackor på.

Coolaste grabbarna norr om femtioskyltarna, eller söder...

Jag är så nöjd över jackinköpet igår och Blixten-scarfen (äldsta sonen har en jacka sedan tidigare).

Och Det är rent fakeskinn Ida jag lovar och svär.

NU ÄR DET VÅR

För jag har sett snödroppar i trädgården och fått ett myggbett på höften, plus att jag idag har ätit glass.

Fick fira detta med att köpa en skit cool mc-jacka till Lillkillen. För det är synd om honom idag.

I natt fick han en allergisk reaktion, på något (???) och spydde ner hela sängen.

Men det är vår och en prinsessa är född och det är ju trots allt inte så tokigt ändå.

SOM FISKEN I VATTNET

Jag och Dalle åkte till badhuset idag, utan barn.

Jädrar vad här skulle simmas.

Längd efter längd simmade jag vevandes med armar och ben.

Dalle tog bastupaus efter bara tio minuter. Men inte jag inte.

Jag ska simma om er allihopa!

Men då kommer det en sån där spänstig en.

Han ställer sig vid bassängkanten och värmer upp axlarna, likt en väderkvarn.

Han tar på sig simglasögon och en sådan där klämma för näsan.

Oooh jesus! Vilken seriös en. Bäst att jag håller mig på min kant tänker jag när han dyker ner i vattnet.

Och så dundrar han iväg i fjärilsim, ryggsim och crawl...

Han simmar förbi mig gång på gång i ett rasande tempo.

Men va faan! Nä nu jävlar... tänker jag och tar i så armar och ben börjar värka.


Efter kanske fyra längder stannar han upp och hänger sig så där avslappnat på bassängkanten.

Hehehe! Jaså ja det är klart han tog ut sig direkt tänker jag när jag simmar ikapp honom.

Men när jag kommer närmare ser jag att han hänger där och läser på en inplastad lapp.

Men va?!? Har han ett papper som han går efter. Vad är det här för en seriös snubbe?

Och så drar han iväg igen, i någon ny avancerad simstil, simmar några längder och tar sedan paus och läser på sin lapp.

Ja ja! Simma på du din effektiva jäkel. Du tränar väl inför något mästerskap av något slag muttrar jag och simmar på så snabbt jag kan.


Det är inte så enkelt att simma som man kan tro. Eller enkelt och enkelt! Det är trögt. Jag ska ta mej tusan öva upp min teknik och simma förbi den där proffssimmaren om si sådär ett eller två kanske tio år (eeh!).


Dalle kommer tillbaka efter sin bastupaus och tycker att:

"Till sommaren då kan vi simma sjön runt där hemma. Eller i alla fall simma från vår brygga till morsans brygga."

Jag börjar undra om han är ute efter att dränka mig? Eller låta mig bli uppäten av en insjö haj kanske (finns det sådana?)? Han kan väl inte på fullaste allvar tro att jag ska ge min ut på djupt vatten!?

"Ja men vi simmar ju längs med land så klart!" försäkrar Dalle.

Jorå, säkert!


Efter 45 minuter gissar jag på att jag nog har simmat tusen meter eller något åt det hållet. Det känns då i alla fall så.

Kroppen är alldeles stum när jag kliver upp ur bassängen och går likt en stelopererad cowboy mot omklädningsrummet.

Ja titta ni alla snygga sjuttonåringar, titta ni bara.

RUSK

Vädret var inte lika mysigt när jag idag, återigen, tog mig en promenad till kyrkviken.

Det regnade och blåste, när jag svängde in på kyrkogården för att hälsa på mormors grav och solen igår kändes overklig.

Det sägs att den ska komma tillbaka imorgon.

Måtte den!!!

DUNKA DUNKA DUNKA DUNKA

Jag önskade att det handlade om tysk techno musik.

Men nix!!!

Det är bara Lillkillen som gungar sig fram genom sitt sovrum, skallandes sänggaveln.

Halvvägs till dörren kom han inatt.

(Det här kortet är taget ifrån dörröppningen)

Damn!

PERFEKTION OCH BADHUS MÅSTE DET HÖRA IHOP

Jag funderar lite??

På varför så många tjejer, kvinnor, damer har så svårt för att vistas på ett badhus.

Vad är det med en simhall som skrämmer oss från vettet?

Det är inte det att vi inte kan simma. För det har vi kunnat, länge.

Nej anledningen sitter i hjärnan.

Det är vårt tänk det är fel på.

För dessa snygga tjejer, kvinnor, damer är rädda för en liten detalj på deras kroppar. En ytlig sak som de skäms så otroligt över. Som hindrar dem från att njuta av livet.

Jag ser ut som Barbamamma själv och jag vill väl inte jämföras med alla små, smala, söta och snygga tjejer som "springer" omkring på badhuset, med deras platta magar, bröst som sitter där de ska, hår som inte klibbar sig fast i ansiktet, inga mörka ringar som får dem att se ut som pandor i ansiktet. Tjejer som inte har en enda skavank som stör någon annans självförtroende, utom vårat då, på oss som inte har något riktigt självförtroende alls.

Men saken är den att det springer inte omkring en massa små, smala, söta och snygga tjejer på badhuset. Och skulle det råka tassa förbi en, eller möjligen ett gäng så är de inte äldre än 15 år, kanske möjligen 17?!

Och hur ska jag kunna jämföra min kropp med en sjuttonårings??

Jag som har fött två barn, som har bristningar till följd av graviditeterna, som har kvar överflödigt skinn, efter att magen spänts ut likt en badboll size enormous, som aldrig kommer avlägsna sig så vida jag inte lägger mig på operationsbordet. Jag som har de mörkaste ringarna under ögonen, som en del kan ta miste för Grand Canyon och detta på grund av att jag inte har sovit något större de senaste tre åren, tja sedan barnen föddes kanske!?

Nä men seriöst! Det är ju faktiskt rätt så löjligt egentligen.

Varför fånar vi oss på det här viset?

Varför kan vi inte bara göra saker, som vi vill göra?

Varför i hela friden ska en liten ytlig detalj hindra oss från att våga göra något som vi faktiskt skulle tycka var roligt som tusan?

Jag tycker vi anordnar en kupp!!

Alla tjejer, kvinnor, damer till badhuset år 2012, eller något liknande.

För det är dags att vi vågar ta för oss lite. Vågar breda ut våra slappa, lite småfeta arslen så att de taniga sjuttonåringarna vet att de inte är någon idé att titta snett på oss i smyg och skratta bakom vår rygg.

För till saken hör att JAG OCKSÅ har varit en liten, smal, söt och snygg tjej, när jag var femton, kanske sjutton år. Men inget varar för evigt eller hur.

Så om tio år, alla ni sjuttonåringar, så ska ni vara glada för att ni åtminstone var så perfekte när ni var SÅ unga, för efter tjugo går det snabbt utför ska ni veta.

SER NI

Min granne där borta? (Det är alltså inte "Grannfruns" man. Grannfrun bor lite längre bort på gatan. Den här grannen är min närmsta granne. Och han har också en Fru som heter Eva)

Ser ni vad grannen Gunnar gör?

Jo han går längs vägen och hackar bort is.

Det är lite gulligt tycker jag, att han gör det här.

Sen om det är för att skynda på våren eller för att minska halkrisken det vet jag inte riktigt?

Det får jag nästan gå ut och fråga honom.

SJÄLAVÅRD

Grannfrun: "Ska du med på en promenad?"

Jag: "Njaää!! Det tror jag inte. Jag är så snorig."

Grannfrun: "DU! Det gör nog gott för dig att komma ut i solen, snoris."

Jag: "Jaja okej dårå!"

Och så halkar vi oss ut på promenad och går ner till kyrkviken och sätter oss där på en parkbänk och blickar ut över den frusna sjön och känner solen värma upp våra bleka ansikten. Och det är så underbart ljuvligt att vi aldrig vill gå hem.

Det är så ljuvligt att jag glömmer bort att ta en bild på hela härligheten. Så jag lånar den här:

(Bildkälla)

Men så nämner Grannfrun något om fisksoppa till lunch och jag är inte sen att tacka nej till det.

Och vi traskar hemåt.

Och vilken fisksoppa sen. Tillagad av en riktig kock. Eller ja en kock som inte arbetar som kock utan som lackar saker. Jag vet inte riktigt vad? Det enda jag har sett honom lacka är hans ögonfransar!? Är det trovärdigt egentligen?? Hade vart bättre att han fortsatte med kockandet. I alla fall bjöd sina grannar på mat lite oftare.

I alla fall!!

Tack Grannfrun för att du är så jäklarns bra på att dra med mig ut.

Men kom ihåg!! Jag kommer hämnas.

Puss!

HUR DET GICK INATT

Mjaha!!

Det var ju ingen surprise!

I morse när Lillkillen skulle väckas för tidig uppgång till dagis så stod sängen framför dörren istället för intill väggen, som den ska.

Det har med andra ord varit ett dunkhallabalo utan dess like på hans rum inatt.

Och nej jag är som sagt inte förvånad.

Dock har jag och Dalle inte märkt av något av detta under natten. Vi har sovit som två små söta och rara änglar, med händerna på täcket heeela natten. That I promise you!

Så hur går vi vidare nu?

Alternativ ett: Han får komma ner till oss och sova i vår säng igen.

Alternativ två: Han får sova i sin säng några nätter till. Det kan ju faktiskt vara så att han sov lite oroligt inatt eftersom det var första natten på länge som han sov själv i sitt eget rum.

Någon som har några andra förslag?

MEN HUR???

Har jag kunnat missa att Big Brother har börjat???

Vi har varit så insnöade på Lost de senaste veckorna
att vi inte har tittat på "vanlig" tv mer än på lördagens Melodifestival.

Men det här är ju skamligt!

Man missar inte Big Brother.

Viktiga datum, som gårdagens borde ha skrivits upp i almanackan.

Så där har vi ett plus med att lillkillen sover i sin egen säng i natt.

Detta betyder att vi, jag och Dalle, kan se på Big Brother i sovrummet.

Och jag kan somna på Dalles axel och få hans brösthår i näsan och i munnen.

WIIIHAAA!!

VI GÖR ETT FÖRSÖK

Det är förmodligen inte så smart alls, men nu gör vi så här i alla fall.

Lillpojken ska få sova i sin säng i natt, i sitt rum!

På prov.

Det är efter att jag har kört ett google-race här på eftermiddagen som jag läser att barn som håller på med Head Banging och Baby rocking (Rhythmic movement disorders) ska få vara ifred. De ska få dunka/gunga bäst de vill, så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Om man försöker avbryta så läggs fokus på deras beteende. En uppmärksamhet som de helst inte ska få.

"Simply keep in mind that head banging and body rocking are normal activities that some children engage in to fall asleep. There is not much you need to do and most children will grow out of this behavior by school age. There is no real need to put extra pillows or bumpers in the crib -- they usually don’t work. Also, don’t forget that by visiting your child while they are doing these activities, you may be reinforcing what may be an attention seeking behavior. So, make sure you are giving your child plenty of attention during the day, and ignore this behavior at night." (Källa)

Självklart känns det lite nervöst.

Dels för att vi inte har pratat igenom det här beslutet med BUP innan. De har ju trots allt förklarat för oss att vi måste räkna med att det tar riktigt långt tid innan vanan kan brytas. Och dels för att vi inte vet hur natten kommer att bli. Kommer han dunka sitt huvud gult och blått? Kommer han att flytta sängen tvärs igenom rummet? Kommer hans storebror att vakna av dunkandet? Kommer han dunka så mycket att han lyckas ramla ur sängen trots sängens vadderade sidoskydd? Kommer han vara ÄNNU tröttare imorgon?

Det är många frågor så här på kvällskvisten, så det blir nog en orolig sömn för min egen del.

En tanke bakom det hela, lite av målet med försöket, som gör det värt att testa, är att se om det kanske leder till att han vill dunka/gunga mindre dagtid.

För kanske?! Kanske sover han mer ostört om han slipper bli avbruten, av oss, under natten, trots sitt eget gungande och kanske blir han då piggare på dagen?

Och piggare lillkille på dagen kan kanske innebära mindre gåundanochläggasigisoffanochgungaloss?!

OCH skulle det inte fungera så är det ju bara att ta ner täcket och kudden till vår säng igen och fortsätta som om ingenting hade hänt.

Men vi gör ett försök.

TA CHANSEN

Nu när vardagarna är ganska samma samma så finns det inte så mycket intressant att skriva om.

Så har ni något ni undrar över, något ni vill fråga eller som ni bara vill att jag ska skriva om så skriv i kommentarsfältet. Det är valfritt om ni vill vara anonyma eller inte.

Och om ni inte vill ställa någon fråga eller om ni inte har någon speciell önskan så tolkar jag det som att ni är nöjda som det är.

/Fru Märkvärdig, rödhårig i hårbotten.

ETT VÄRMANDE BAD

Vem kunde tro att jag skulle sitta här hemma en vanlig grå måndags eftermiddag och längta efter att få åka och simma i badhuset??

Inte jag i alla fall!! Inte för två veckor sedan.

Men nu. Åh det skulle vara ljuvligt.

Varmt vatten!! Vaaarmt å gött!

Men det blir inget badhus idag.

Det blir mensvärk och grus i ögonen istället.

Det blir pommes och grillkorv, som förövrigt är köpt för 39:- (så jävla dyr grillkorv att jag tror jag vill smälla av litegranna).

För idag är inte badhuset öppet för sim förrän klockan 17.00 och då mina vänner orkar inte den här märkvärdiga rumpan ta sig ur soffan.

SÖMN SAY WHAT??

Jag blir så trött på det här.

Ja faktiskt ordagrant.

Varje kväll när jag går och lägger mig, det spelar ingen roll hur trött jag än är, jag kan vara så trött att ögonen sprutar blod... Så fort jag lägger mig ner på kudden så säger min hjärna:

PLING!! PLINGELINGELING!!!

Och så börjar jag tänka en lång rad osammanhängande tankar: Jobbiga tankar, roliga tankar, trevliga tankar, skrämmande tankar, smarta tankar, dumma tankar, aha tankar, åh nej tankar, men guuud tankar, men slutatänkanuförihelvetejagblirtokig tankar...

Och så maler min hjärna på tills Lillpojken avbryter dem med sitt dunkande och alla chanser till sömn är borta för alltid.

Och det här går ju an på vardagarna när jag, nu under sjukskrivningen, får chansen att sova till klockan...12.00 och på så sätt ta igen förlorad nattsömn.

Men på helgen, när barnen kommer och väcker oss klockan sju. Då säger min hjärna:

Kaaaatchaaaaoooo!!

Likt värsta Blixten MacQueen och så gasar den på som om det gällde liv och död. Och chanserna till att somna om är lika med ingenchansihelvete.

Så det är lika bra att gå upp, med kanske tre timmars sammanhängande sömn i bagagen och en utmattning hängandes runt halsen.

Och lagom tills det att frukosten ligger i magen så är jag så trött igen att ögonen gråter och näsan blöder. Men NU kan jag ju INTE gå och lägga mig. Nä för nu har dagen börjat. Nu ska barnen aktiveras, nu ska tvätten tvättas, golvet sugas, livet ska leka...

Jag ska bara orka lyfta armen först.

BAJSPAUS

Så mitt under den spännande omröstning av melodifestivalen måste vi pausa, för att äldsta sonen blir bajsenödig.

Så nu får vi veta, efter alla andra, vilka fem det är som går vidare och vem som sedan tar sig till final.

Men äldsta sonen är en riktig melodifestivalen-fantast. Han VILL INTE missa en sekund. ALLA låtarna "är ju sååå braaaa".

Och han tar ju inte fem minuter på sig att klämma ut bajskorvarna heller.

Vi väntar och väntar...

MELODIFESTIVALEN

Ikväll ska den här tjejen vara med i Melodifestivalen:

Och jag är lite starstruck för jag vet så väl vem hon är.

Och gick i klassen under mig på högstadiet... Ja på mellanstadiet också.

Hon brukade sjunga på skolavslutningarna tillsammans med vår vän Hannah-Krull (ja hon har det finaste, krulliga håret i världen).

Carolina Wallin Pérez. Hon som tolkat Kent-låtar, ni vet.

Och det är ju riktigt häftigt att hon ska vara med i Melodifestivalen.

Så det är med stor spänning vi tittar ikväll.

MEN!! Naturligtvis krånglar parabolmottagningen.
Vi sitter och ska titta på Bolibompa just nu och har ingen bild.
Det är ingen snöstorm, det är ingen snö på parabolen.
Det vill bara krångla helt enkelt.

Störande!? Eh!! Ja.

FRU MÄRKVÄRDIG EN FEMINIST??

För cirka en vecka sedan hade jag pepptalk med mig själv. Ni kan läsa om det HÄR.

Jag insåg plötsligt att jag var trött på att gömma mig här hemma.
Att jag inte längre ville behöva ha Dalle som "skydd" när jag lämnade hemmet.

Jag vill ju våga vara.

Jag vill våga själv.

Jag vill våga göra allt det där som jag tycker är roligt och som verkar roligt, utan att behöva ha en ångest som stoppar mig.

Hämmar mig.

Jag har vågat förut och jag vill våga igen.

Av någon anledning tyckte min lillasyster Ida att det där pepptalks-inlägget gjorde mig till "smygfeminist"

IDA: ""Skönt att höra! Vet du vad jag sa till Anders nyss när jag läste inlägget? "Jag gillar när de blir sådär feministiska utan att veta om det själva""

Men det här handlar inte om mitt värde som kvinna. Jag har aldrig ansett mig klara mindre, våga mindre, kunna mindre bara för att jag är kvinna. Jag har aldrig ansett att jag måste stå bakom min man för att han är just man.

Den här rädslan som etsats sig fast hos mig är en rädsla som har hämmat mig som person. Inte som kvinna. Det är en sjukdom som jag kämpar mot. Och Dalle har enbart funnits bredvid för att hålla mig i handen (ja han är min älskade make, det är han. Jag menar inte enbart, enbart. Ni fattar väl vad jag menar?)

Och nu, med hjälp av medicinering och sjukskrivning vågar jag plötsligt utmana mig själv.

Vill jag inte göra en sak så gör jag den. Bara för att. Bara för att jag kan. Bara för att ta mig själv ett steg närmre ett bättre välbefinnande. För att jag bara SKA kunna.

För när jag har vågat en sak, så är det ett sådant halleluja moment. Jag blir så stolt och glad över mig själv att jag vill ställa mig upp och applådera åt mig själv. Skrika HURRA!!!

Nu kanske det var lite att ta i, när jag som första steg åkte till badhuset. Jag vaknade faktiskt dagen efter och var rädd för mig själv. Var ska det här sluta? Vad har jag gjort?

Kanske är det mer förståndigt att börja i små steg. Våga åka till affären själv? Eller vad man nu är rädd för. Kanske klarar du inte ens av att gå ut till soptunnan själv?

Man kan faktiskt börja smått. Och när du betat av punkt efter punkt på din lista och du sakta byggt upp ditt självförtroende igen så ska du se att du plötsligt vågar mer än vad du någonsin trodde för några månader sedan.

Så som jag skrev tidigare: Våga ta steget ni andra som också fegar. Om du är trött på att inte kunna leva ditt liv fullt ut. Om du vill kunna njuta och inte vill sitta hemma och gömma dig. Ge dig ut i friheten. För det är som sagt bara du som i slutändan förlorar på att du hämmar dig själv.

Och gör det oss till feminister!? So be it!!!

IDAG BLIR DET

Idag blir det av igen...

Badhuset här kommer jag!

Funderar till och med på att ta på mig en rejäl bikini istället för den yberurringade baddräkten där tuttarna vill hoppa ut.

Då återstår ju frågan:

Vill jag visa bristningarna på magen eller vill jag visa tuttarna som nästan hoppar ut??

Hmm...

Det känns ju inte alls lika farligt att åka till badhuset nu, när jag förra veckan tog det där enorma klivet och vågade åka dit och upptäcka hur kul det faktiskt var.

Visst! Steget till att åka dit alldeles ensam ligger långt fram. Men med att jag gör det för barnens skull liggandes i bakhuvudet gör peppningen så mycket lättare.

Så våga ta steget ni andra också som fegar.

I slutändan så är det bara du som förlorar på att hämma dig själv.

Jag vet! Det är lätt att sitta här framför datorn och mena på...

Jag vet att det är svårt när man inte vågar!

Men nu är i alla fall jag trött på att inte kunna leva mitt liv full ut.

Jag vill kunna njuta. Jag vill inte sitta hemma och gömma mig mera.

Ut i det fria med mig... och ut i det fria du med som sitter där bakom gardinen och tittar på alla andra som har roligt.

NU MINA VÄNNER SKA NI FÅ HÖRA

Idag, efter två sömnlösa nätter på grund av dunkfest, sov jag fram till klockan 12. Tio i närmare bestämt.

När jag upptäckt vad klockan var fick jag nästan panik.

"Oh hjälp hela dagen har ju passerat... Hur ska jag någonsin kunna somna i natt??"

Och nu sitter jag här på kvällskvisten. Jag har snart varit vaken i nio timmar och jag kan knappt hålla ögon öppna. Låter det normalt tycker ni??

VÅR FÖRFATTARE

Idag kom stora pojken hem från skolan med sin egenskrivna bok.

Tillsammans med fröken har han skrivit ut texten på datorn.

Ja jag kan inte säga annat än att min son är racerbilsgalen (var kom det intresset ifrån?)

Fantasi har han också!!

Ja stoltare föräldrar får man nog leta efter.

FORTFARANDE FRU MÄRKVÄRDIG

Nja jag vet inte!!

Så vidare värst rött blev det väl kanske inte.

Men det blev inte heller orange och tur var väl ändå det.

FRU APELSINHUVUD

Jag håller på att färga håret.

Det ska bli rött.

Just nu ser det oroväckande orange ut.

Stannar den färgen kvar efter utsköljning så kommer jag att få byta namn på bloggen till Fru Apelsinhuvud.

Vilken skada det här skulle göra på min image.

DAGENS LUNCH

Tacorester från igår.

Nästan godare idag...

Ge fan it Dalle!!! Om du låter bli det som finns kvar i kylen så kan jag äta tacos till lunch imorgon också.

Jumjumjum!!!!

JAG SKULLE

Vilja ge er alla en stor blöt och slafsig puss mitt på munnen. Bara för att det är Alla Hjärtansdag idag.

Jag fick en så fin kärleksförklaring av Dalle. Lappen ovan! Parfymerad med Dalles parfym.

Lappen stoppade jag ner i plånboken. Så nu kan jag lukta honom när som helst och var som helst. Precis som jag önskar.

Tillsammans, hela familjen, leker vi att det är lördag idag (bara för att fira att vi tycker så mycket om varandra). Med tacos, popcorn och Gladiatorerna på tv4 Play.

Jorå!! En påse Maltiser finns allt i skåpet för mig att fira med när barnen har lagt sig.

Jag önskar er alla en mysig dag! Även om du kanske känner dig lite ensam just idag så kom ihåg att det finnas alltid någon i närheten som bryr sig mycket om JUST DIG!

EGENTILLVERKADE BILAR

Titta här vilka fin bil barnen har byggt tillsammans med sin Farbror.

Tillsammans med honom har de sågat och slipat och skruvat på hjul.

Båda barnen fick bygga varsin egen bil.

Här hemma målade de bilarna med valfria akrylfärger.

De är hur stolta som helst och bilarna lär klara av både en och tusen crashar.

Nu håller äldsta sonen på med en ny ritning av en egendesignad bil som han vill såga ut tillsammans med sin Farbror.

Ja där ser man!! Inte behöver man köpa dyra leksaker inte.

EN LÖS TAND

Precis innan han ska somna ropar äldsta pojken förtvivlat från sin säng:

"Men mamma!!! Jag har en lös tand."

"Men va!!!" utbrister jag och slänger mig upp ur soffan och älgar upp för trappan.

Och se!! Nere i underkäken petar en liten mjölktand snett och jag vickar lite försiktigt på den och tjuter till av lycka.

Dalle kastar sig även han upp ur soffan och sitter strax bredvid oss och vill känna han med. Men icke! Det är tvärstopp. Ingen mer får röra tanden. För nu har stora pojken blivit lite nervös och har gråten i halsen.

Det är lite läskigt att ha sin första lösa tand.

Och jag får berätta en liten rolig historia om hur hans morfar minsann drog ut en tand på mig när jag var fem år och att det inte gjorde ont alls och morfar bara: "Titta!! Jag har redan dragit ut den." Och jag slutade gråta och bara: "Va har du!!??"

Och äldsta pojken skrattar till och inser att hans mamma har nog lite rätt ändå. Det är nog ganska coolt med lösa tänder och tänk att sedan få lägga den i ett glas med vatten och få pengar i utbyte... Jorå!! Visst! Lite läskigt är det kanske. Men tänk hur avundsjuk kusin Elsa kommer bli...

Och jag och Dalle är så stolta och vill berätta för hela världen.

Tänk det trodde jag inte att det skulle vara lika häftigt när barnen tappar sin första tand som det var när de fick den första.

Nu måste vi skaffa fram en massa tio-kronor och det snarast.

JAG I DEN NYA JACKAN

Som ingen brydde sig om igår.

Men fin är den och varm. Och Djävulusiskt billig.

Älskar rea-fynd. Älskar halva priset på saker och ting.

DET HÄR ÄR SJÄLAVÅRD

Idag var det riktig vårvärme i solen.

Därför tog jag med mig en bok ut och satt på altantrappan med solen gassandes i ansiktet.

Jag tror inte ens att jag behöver förklara för er hur ljuvligt det var.

ÅH EN LITEN VOVVE

Igår samlades vi allihop hemma hos mamma för att äta middag i hennes nya lägenhet.

Innan vi kom dit åkte jag och Dalle och fyndade på rean.

Nöjd och glad över mitt kap av ny vinterjacka för halva priset kliver jag in i mammas hall.

"Taaadaaa!!! Kolla in min nya jacka!!!"

Och då ser jag. Ingen bryr sig om mitt reafynd för, på golvet sitter en liten (nja ganska stor) valp vid namn Freja.

"Men what the!?!?!"

Det är min syster Susanna och hennes familj som fått tillökning i allra största hemlighet.

Och nu har mitt längt efter en egen liten hund tagit sig förbi alla rimliga gränser. Jag är redo att sälja mina egna barn för att få ha en liten valp i knät.

Pälsdjursallergi I don't fuckin care.

Ge mig en hund, nu!!!

Och Dalle, jag ser suget i hans blick också. Han vill, ooh som han vill.

Och ingen utav barnen reagerade på lilla Freja... finns det hopp?

"En Nakenhund kanske funkar?" tror Dalle.

Vad har ni för erfarenhet av husdjur och pälsdjursallergi??

Vad fungerar och vad fungerar inte?

HOPP NER I PLURRET... NJA MEN NÄSTAN

Alltså först och främst vill jag ge mig själv ett rungande: HURRA, HURRA, HURRA!!!

För idag har jag gjort något som jag för bara några månader sedan hade krupit in under sängen och gömt mig för att undvika.

Jag åkte med familjen och svärmor till badhuset och... B A D A D E.

Iklädd brun baddräkt, med urringningen hej tutte 1, hej tutte 2 där väller ni fram jajustdetja och med ben rakade för en vecka sedan.

Och vet ni vad!? Jag var coollugn...

Ja jag är förvånad själv, det ska jag ärligt säga. Jag menar jag fick helvetesångesten tidigare på dan när vi skulle handla mat. Och det här med badhus är något jag undvikit till och med i tanken.

Men jag plaskade och lekte i barnpoolen och jag och Dalle tävlade om vem som kunde simma snabbast 1000 meter.

Det slutade med att jag försökte dränka valen efter dryga 400 meter.

Jag menar det är omöjligt att tävlingssimma mot en man som har sju meter långa armar, ungefär. När jag hade tagit tio simtag så hade han tagit ett halvt och hade ändå lyckats ta sig till bassängens mitt??! Bottnar gör han på det djupaste också. Är inte bara det fusk??!

I alla fall! Hela familjen åkte därifrån lyckliga i hela kroppen. Jag och Dalle pigga i hjärnan men trötta i kroppen och barnen så trötta att de somnade under godnatt sagan.

Och nu hänger familjens badkläder här, så fint på tork.

Så nöjd!! Sååå nöjd jag är!!

SYLTKAKORNA

Småkakorna, bakade jag främst för lillpojkens skull, eftersom han faktiskt tjatat om just "småkakor".

Jag var en god mor som slet tills näsblodet sprutade (ja faktiskt på riktigt, så går det när man är utmattad. Jaja whatevva!).

Och det roligaste med hela kakbaket och med cirka 60 syltkakor färdiga,  var ju att Lillpojken inte alls tyckte om sylten, utan åt sig runt den.

Hallå!! Vad då onödigt med sylt!!??

Jag vet ju att han är skeptisk mot kletiga saker.

Jag skulle bakat drömmar istället.

SJU... TRE SORTERS KAKOR

Jag fick ett ryck på eftermiddagen och bakade lite allergivänliga småkakor.

Tre olika sorter blev det. Alla med samma "smet" men med olika fyllning: päron, 85% choklad och sylt.

Främst sylt faktiskt.

De blev supergoda får jag lov att säga. Sockrigt söta, frasiga och förbaskat smuliga.

JIPPIYEAY!!!

Kärringknuten är tillbaka.

Äntligen har håret växt ut så pass att det kan snos i hop där uppe, där bak.

JODDILAHOHOOO!!!

GAAAAH LÅT MIG VA!!!

Jag fick ett bryt och lämnade rummet. Stängde dörren om mig och la mig på sängen. Och nu ligger jag här och tittar bort mot fönstret och försöker återfinna mig själv.

Lillpojken gråter om en tejpbit som han ska sno runt ett tomt ihopknycklat papper och stora pojken vrålskriker om att INGEN vill spela med honom.

Dalle sitter tungt i soffan och vet absolut inte vad han kan göra för att hjälpa mig i detta nu.

Utanför startar grannen motorsågen och jag önskar plötsligt att jag hade det där stora svärdet som Idas Anders äger, för då hade gått ut i skogen och huggit ner varenda träd åt grannarna bara för att få slippa motorsågsljudet.

Vad ska man göra för att få lite lugn och ro? För att få bara lite tystnad innan ens huvud spränga i miljoner bitar.

Och så smyger sig kylan på och jag saknar värmen från kaminen.

Kanske ska jag gå ut och kura in mig i Dalles famn en liten stund!?

Känns det bättre nu? Förmodligen inte... Fan!

FUNDERINGAR OCH PEPPTALK MED SIG SJÄLV

Det är underligt hur svag man kan upptäcka att man är, som person.

Hur halv man är i sin enkelhet.

Hur ens hela jag inte längre existerar när man lämnas själv, ensam.

Egentligen tycker jag om att vara ensam. Helt ensam! Helst mitt på dagen när solen lyser utanför. Då vill jag läsa en bok, måla eller kanske scrapbooka.

Men att vara halv bland andra människor. Det hämmar mig.

Är det inte rätt sorgligt ändå, att upptäcka det här när man är trettio år gammal.

Att man behöver någon, som är lång, bredaxlad, trygg, rolig och öppen, att gömma sig lite snett bakom.

Som kan föra talan och ta initiativ.

Så att man själv kan stå bredvid, lite bakom och le och skratta med och kanske fylla i meningarna med något lite underfundigt.

Här är jag, vuxen kvinna, som inte kan stå på mina egna ben i stora vida världen. Rent praktiskt kan jag det, men emotionellt, inte en chans.

Borde jag utmana mig själv mer? Antagligen! Borde jag vara den som tar ett steg fram och låter tryggheten stå bakom ett slag? Utan tvekan!

Vem är jag egentligen?

Vem är Johanna?!

"Johanna!?? Jo men det är ju hon som är gift med Dalle..."

Men inte mer än så!?

Men jag är ju mer än så.

Jag är ju jag!

Jag är ju för fasen Fru Märkvärdig. Jag är inte bara, bara.

Det är Dalle som är gift med MIG...

Vi är en självklar helhet, absolut. Men vi är också två. Han OCH hon!!

Nu ska HON sluta vara så jävla feg och göra saker mer på egen hand. Det har hon gjort förut och det kan hon göra igen.

Det är väl inget att vara rädd för?

Jag ska ta mig i kragen så fort som... typ... nästa... eller...

Ja så fort som jag känner mig liite modigare kanske!?

NÄ FAN JAG SKA UTMANA MIG SJÄLV!

JAG HAR FASTNAT

I en ny bok.

"I havet finns så många stora fiskar" av Sara Lövestam.

Jag läser och läser och anar oråd. Det här är ingen lycklig bok.

Fast det borde jag ju ha förstått av att bara läsa på baksidan:

"...En roman om vad som kan hända ett barn när skyddsnätet har stora hål. Hur det som är hemma är hemligt, och hur det blir plats för fula fiskar att ta sig in..."

Sådant som ett barn ALDRIG ens ska känna till. Inte ens ska behöva oroa sig för och absolut aldrig behöva uppleva.

Ta hand om era barn för i helvete.

DANS I VARDAGSRUMMET

"Här ska inte sittas framför ett bilspel hela dagen" bestämmer jag."Nu när du kommer hem från skolan är det dansspelet som gäller." Förklarar jag för min äldsta son.

Och han protesterar så klart. Så vi kommer fram till en deal: En timmes bilapelande på vardagarna och resten Kinect.

Och den dealen köper han.

1-0 till mig!

Så nu dansas det i vardagsrummet så svetten sprutar. För barn ska inte sitta still, eller hur!?

ÅH GOD MORGON

Det är väl dags att vakna nu...

Men det är så sjukt gott att få ligga kvar och dra sig i sängen.

Speciellt med tanke på att det har varit en "sån där" natt.

(Helt och hållet sömnlös på grund av lillpojkens gungande.)

Men nu är det nog dags att gå upp...

LÖRDAG-SÖNDAG

Helgen kom och en kvart senare var det söndag eftermiddag och 20 minusgrader ute.

Det gick så fort att jag inte ens hann njuta.

Imorgon är det måndag igen, vilket för mig inte innebär ett piss. Mer än att Dalle åker och jobbar och det innebär förvisso mycket.

Men i alla fall!

Igår kom min mamma hit och höll oss sällskap under Melodifestivalkvällen. Stora pojken blev sur för att det inte gick att ringa och rösta på Sean Banan (varför det inte gick är en stor fråga?). Själv var Loreen min favorit, mamma hejade på Thorsten Flinck, stora pojken var rädd för growlaren i Dead by April och sa att han var "ond", Dalle ville slå sitt huvud i en vägg när Afrodite gick vidare bland de fem första och andades sedan ut när de sedan åkte ut.

Efter att Melodifestivalen var slut, gick Dalle och la sig. Jag och mamma satt uppe, way to sent och såg på en av alla Twilight-filmerna.

Mamma: "Men varför dricker de inte bara en sån där flaska med syntetblod?"

Jag: "Men det är True Blood mamma!!! Här dricker de djurblod..."

Mamma: "Ja men det är inte så lätt att hålla isär."

Jag: "Ah mäh guuuu...!"

Mamma sov över i Lillpojkens säng och vaknade i morse stel och krokig.

Mamma: "Den är ju inte överdrivet stor den där sängen alltså..."

När hon sedan åkt hem, för att inreda sin nya lägenhet, lämnade vi barnen hos deras farmor.

Och nu blir det högklassigt söndagsmys. Bara JAG och DALLE!

PÅ AKUTEN

Doktorn kommer in, stannar upp och tittar tvekande på Dalle.

"Men dig känner jag igen" säger hon.

Hon vänder blicken mot Lillpojken.

"Men dig känner jag inte igen" fortsätter hon sedan.

Hon funderar och tittar återigen på Dalle med granskande blick.

Hon tvekar, ler igenkännande och tänker så det knakar.

"Jaså!" säger Dalle och vet inte riktigt var han har träffat den här kvinnan förut.

Doktorn kommer ihåg att hon har ett jobb att sköta och påbörjar sin undersökning.

"Ser ut som det är en öroninflammation på gång. Ni får komma tillbaka imorgon" säger hon och skriver lite in sina papper. Sen tittar hon upp igen och möter Dalles blick. Än en gång granskar hon honom.

Dalle börjar undra om han gjort något dumt på fyllan någon gång. Men med en närmare sextioårig kvinna?? Nja tveksamt!

Dalle och Lillpojken reser sig upp för att gå när doktorn plötsligt pustar ut och ler stort med hela ansiktet.

"Jag trodde du var Daniel Westling!" skrattar hon.

Dalle ler och förklarar att det har hänt honom förut.

"Ja du var i alla fall väldigt lik."

Dalle öppnar dörren och börjar gå ut med Lillpojken i famnen.

"Hej då Daniel!!" ropar doktorn efter honom.

Dalle stannar upp, vänder sig om och ler.

"Ja jag heter faktiskt Daniel!"

"HETER DU DANIEL också?!?!"

Dalle lämnar akutmottagningen med den kvinnliga läkaren skrattandes för sig själv kvar inne på rummet.

Hemma sitter Fru Märkvärdig och andas ut av lättnad. Hennes yngste son har skött sig exemplariskt. Inget gråt, inget skrik. Liten har blivit stor och förståndig. Och så var det inget allvarligt.

KLOCKAN 16.30

Vi ska äta middag men lillpojken orkar inte och får gå in och lägga sig i soffan och se på Thomas Tåget istället. Han klagar på "ont i pannan" och får alvedon.

När vi har ätit upp maten går jag in till honom och kramas lite. Han är brännhet!?

Jag våldsför mig på honom och tar tempen, i rumpan (vi måste köpa en sån där örontermometer).

39 graders feber.

Men okej!!

Han har varit förkyld i exakt sju dagar idag. Han ska ju bli friskare, inte sämre. Det här känns inte riktigt bra alltså.

Det kanske är något riktigt, riktigt... Han har ju en fruktansvärd hosta, tung andning...

Jag ringer sjukvårdsrådgivningen.

Och sköterskan där råder oss att åka in akut.

MEN!!

HJÄLP!!

Eftersom vi inte har någon barnvakt till äldsta sonen så stannar jag (med sämst nerver) hemma med honom och Dalle åker iväg med den doktorsverkligenpaniklivrädda lillpojken.

Åh herre du mildes... Det här kommer bli jobbigt.

Besöka doktorn vid läggdagstider... Stackars Dalle, stackars lillpojken, stackars läkare och sköterskor. Det här kommer bli en strid utan dess like.

Bara det inte blir provtagning! Hoppashoppashoppas. För min arma sons skull. Snälla högre makter.

Det är brutalt att sitta kvar här hemma och inte veta något. Inte kunna få trösta, inte få krama, inte få svar.

Och tänk om något hemskt händer, tänk om de inte kommer hem?! Tänk om lillpojken är så sjuk att han måste bli inlagd... Iiiiih!

Nej så blir det ju inte! Det fattar jag så klart. Så sjuk är han inte.

Varför måste ens hjärna skena iväg så i tankarna? Varför ska man ALLTID tro det värsta.

CRAZY!!

Åh kom hem fort!

Låt tiden rusa iväg...

KLOCKAN 14.00

Tog vi på oss de varmaste kläderna, jag och lillpojken och gick ut i solen och minusgraderna för att åka och hämta storebror på fritids.

Och vad händer?!?

Jo bilen startar inte.

Kul!!!

Jag ringde Dalle som fick komma till undsättning.

Vi skottade lite snö och tog oss sedan in i värmen igen.

EN GOD MORGON

Det känns som att det är något extra med den här morgonen.

Visst det är -15 grader ute och solen lyser in.

Men jag tror snarare att det handlar om min och lillpojkens sovmorgon, två dagar i rad, för jag vaknar och vill och orkar gå upp.

Och jag vill hitta på saker som att till exempel baka bullar med lillpojken, något som han tjatat om hur länge som helst (och jag har ett extremt sötsug, så hmm ja).

Eller så är det bara kylan som tvingar kroppen att tänka: "Här måste vi hålla igång, hela dagen, för att inte frysa arslet av oss. Hets, hets, hets..."

Ja vi får se!!! Nu ska jag läsa lite först... manin börjar återvända.

KILLAR MED NAGELLACK

Joho då!!!

Även en liten kille på tre år VILL ha nagellack.

Han går själv in i badrumsskåpet och plockar fram lacket i den färg han önskar.

"Mamma måla mig."

Och jag målar!

För coola killar har nagellack de.

HÖGLÄSNING

För bajsande unge.

En del kan då njuta fullt ut av sina toalettbesök.

Orättvist det där!!!

Fast jag skulle i och för sig inte vilja ha någon som satt på golvet framför mig och läste högt ur en bok, när jag låste in mig på toaletten.

Nej låser jag in mig på toaletten så vill jag sitta där ifred...

IDAGIDAG!

Jaha! Så nu har den Sibiriska vinterkylan hittat hit (för det skulle den).

-10 grader och singlande snö.

Jo men det känns allt trevligt.

Tänkte att jag skulle packat ner den sjuka lillpojken i vagnen och tagit med honom ut på promenad.

Men det blev inte riktigt så.

Men jag tänkte tanken i alla fall.

Istället tittar vi på barntv från morgon till kväll.

Ja snart ska vi allt ge oss ut i iskylan och skrapa rutorna på bilen för äldsta pojken ska hämtas på skolan.

Hepp hepp!

Ja detta var ju ett givande inlägg...