Anledningen ett, till att jag inte har slutat amma ännu är: Barnet VÄGRAR dricka ur flaska. Och det är en förutsättning att han dricker ur den om han ska slippa svälta ihjäl.
Anledning två: Han vrider sig som en hal ål och skriker sig vansinning när flaskan närmar sig. Och det här är bara något vi kan syssla med bakom stängda dörrar. Men det har varit lite för mycket att göra den senaste tiden och vi har inte kunnat vara hemma.
Föreställ er följande:
Jag, Dalle, två och ett halvtåringen och bebisKonrad sitter på ett mysigt fik och intar smarriga godsaker. BebisKonrad kräver mat och Dalle tixar fram varmt vatten och vällingpulver och börjar blanda i ordning en flaskan.
Dalle tar bebisKonrad i famnen, håller fast honom så att han inte ska kunna vrida sig loss och trycker in flaskan i barnets mun. Precis som vi har blivit rådda att göra av både barnavårdscentralens och barnmottagningens sjuksköterskor.
BebisKonrad börjar nu gråta hysteriskt, tårarna sprutar och Dalle börjar svettas.
Fikets övriga gäster vänder sig om och tittar med stora ögon på oss. Några bord bort viskar tonårstjejerna något till varandra och mamman med det tjocka barnet skakar på huvudet.
BebisKonrads skrik ökar i styrka och Dalle kämpar och kämpar med att hålla fast honom likt ett skruvstäd. Jag och två och ett halvtåringen fikar vidare och låtsas som att det regnar.
Efter en kvarts totalt kaos kommer fikets personal fram och frågar om det är något som inte står rätt till och om vi kanske skulle kunna fortsätta på något annat ställe.
Då brister det för mig.
Jag kliver upp på bordet, välter ner Dalles kaffekopp på golvet och så vrålar jag ut så att alla gäster sätter sitt smarriga fikabröd på tvären i strupen.
"VI FÖRSÖKER INTE TA DÖD PÅ VÅRT BARN! JAG FÖRSÖKER BARA SLUTA AMMA."
Nu kanske ni har lite större förståelse till varför jag inte har slutat amma ännu.
