Regn, regn, regn!
Skickat från min HTC
söndag 22 maj 2011
About me!
Ja ni märker ju min lägesstatus på nedanstående inlägg.
Men det blir så där när man vaknar bakfull, trots att man kvällen innan inte har förtärt ens en liten millimilliliter alkohol.
Give me söm löving så skaru se att de går över.
Men det blir så där när man vaknar bakfull, trots att man kvällen innan inte har förtärt ens en liten millimilliliter alkohol.
Give me söm löving så skaru se att de går över.
Om kaffebryggaren:
Vems "jobb" tycker ni att det är att göra rent kaffebryggaren?
Den som dricker kaffe i familjen?
Eller den som inte dricker kaffe i familjen?
När tycker ni att det är dags att göra rent kaffebryggaren?
När kaffekannan bränner fast i allt kaffesmet och inte går att ta loss?
Ungefär där är vi i lägesstatus!
Men jag bryr mig fan inte, inte idag! Det är ändå inte jag som ska dricka kaffe som smakar rävkuk. Jag rekomenderar inte heller någon annan att bli bjuden på det.
Såvida det inte är så här, i allmänhet, som kaffebryggor ser ut?
Den som dricker kaffe i familjen?
Eller den som inte dricker kaffe i familjen?
När tycker ni att det är dags att göra rent kaffebryggaren?
När kaffekannan bränner fast i allt kaffesmet och inte går att ta loss?
Ungefär där är vi i lägesstatus!
Men jag bryr mig fan inte, inte idag! Det är ändå inte jag som ska dricka kaffe som smakar rävkuk. Jag rekomenderar inte heller någon annan att bli bjuden på det.
Såvida det inte är så här, i allmänhet, som kaffebryggor ser ut?
Ett svid i hjärtetrakten
Mamman tvingar sig upp ur sängen.
Varje ben i kroppen känns som fastspända i betongklumpar.
"Kom papppa, kom, kom, kom!" ropar en av barnen.
"Nej men! Vi låter allt pappa ligga kvar en liten stund."
Hon går ut i köket och börjar förbereda frukosten åt sig och sin familj.
Steker ägg åt alla utom sig själv, kokar kaffe trots att hon inte dricker själv, gör oboj, rostar bröd, brer smörgåsar av kärlek.
Det yngsta barnet ropar högst och får sin frukost allra först.
Det äldsta barnet, näst på tur. Kastar sig över maten som ett utsvultet djur.
Mamman går in och väcker sin man, en gång, två gånger.
"Kom nu! Jag har gjort äggsmörgås."
Pappan kommer upp, med håret på ända. Han tar sin kaffekopp och sin smörgås och går iväg till tv-rummet.
Mamman är ensam kvar i köket. Gör sig en smörgås eller två. Tar sedan med sig te-koppen i handen och går in till de andra.
Där sitter de, runt vardagsrumsbordet, ser på barn-tv och smockar som grisar.
Hon stannar till och ser att det inte finns någon plats över åt henne.
De har inte sparat ens ett litet hörne.
Hon vänder på klacken och går tillbaka ut i köket.
Mannen ropar efter henne. "Men kom tillbaka det finns allt plats här!"
"Äh det finns det ju inte!" suckar hon och sätter sig ner vid köksbordet, i hopp om att hennes man ska komma efter och hålla henne sällskap.
Men det kommer ingen!
Inte en själ!
Ja inte förrän de vill ha mer smörgås förstås.
Och det känns litegrann som ett svid i hjärtetrakten.
(En vecka kvar till morsdag!)
Varje ben i kroppen känns som fastspända i betongklumpar.
"Kom papppa, kom, kom, kom!" ropar en av barnen.
"Nej men! Vi låter allt pappa ligga kvar en liten stund."
Hon går ut i köket och börjar förbereda frukosten åt sig och sin familj.
Steker ägg åt alla utom sig själv, kokar kaffe trots att hon inte dricker själv, gör oboj, rostar bröd, brer smörgåsar av kärlek.
Det yngsta barnet ropar högst och får sin frukost allra först.
Det äldsta barnet, näst på tur. Kastar sig över maten som ett utsvultet djur.
Mamman går in och väcker sin man, en gång, två gånger.
"Kom nu! Jag har gjort äggsmörgås."
Pappan kommer upp, med håret på ända. Han tar sin kaffekopp och sin smörgås och går iväg till tv-rummet.
Mamman är ensam kvar i köket. Gör sig en smörgås eller två. Tar sedan med sig te-koppen i handen och går in till de andra.
Där sitter de, runt vardagsrumsbordet, ser på barn-tv och smockar som grisar.
Hon stannar till och ser att det inte finns någon plats över åt henne.
De har inte sparat ens ett litet hörne.
Hon vänder på klacken och går tillbaka ut i köket.
Mannen ropar efter henne. "Men kom tillbaka det finns allt plats här!"
"Äh det finns det ju inte!" suckar hon och sätter sig ner vid köksbordet, i hopp om att hennes man ska komma efter och hålla henne sällskap.
Men det kommer ingen!
Inte en själ!
Ja inte förrän de vill ha mer smörgås förstås.
Och det känns litegrann som ett svid i hjärtetrakten.
(En vecka kvar till morsdag!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)