Ett svid i hjärtetrakten

Mamman tvingar sig upp ur sängen.

Varje ben i kroppen känns som fastspända i betongklumpar.

"Kom papppa, kom, kom, kom!" ropar en av barnen.

"Nej men! Vi låter allt pappa ligga kvar en liten stund."

Hon går ut i köket och börjar förbereda frukosten åt sig och sin familj.
Steker ägg åt alla utom sig själv, kokar kaffe trots att hon inte dricker själv, gör oboj, rostar bröd, brer smörgåsar av kärlek.

Det yngsta barnet ropar högst och får sin frukost allra först.

Det äldsta barnet, näst på tur. Kastar sig över maten som ett utsvultet djur.

Mamman går in och väcker sin man, en gång, två gånger.

"Kom nu! Jag har gjort äggsmörgås."

Pappan kommer upp, med håret på ända. Han tar sin kaffekopp och sin smörgås och går iväg till tv-rummet.

Mamman är ensam kvar i köket. Gör sig en smörgås eller två. Tar sedan med sig te-koppen i handen och går in till de andra.

Där sitter de, runt vardagsrumsbordet, ser på barn-tv och smockar som grisar.

Hon stannar till och ser att det inte finns någon plats över åt henne.

De har inte sparat ens ett litet hörne.

Hon vänder på klacken och går tillbaka ut i köket.

Mannen ropar efter henne. "Men kom tillbaka det finns allt plats här!"

"Äh det finns det ju inte!" suckar hon och sätter sig ner vid köksbordet, i hopp om att hennes man ska komma efter och hålla henne sällskap.

Men det kommer ingen!

Inte en själ!

Ja inte förrän de vill ha mer smörgås förstås.

Och det känns litegrann som ett svid i hjärtetrakten.



(En vecka kvar till morsdag!)