fredag 9 april 2010

Småbarnshångel

Den här lilla söta kickan fick båda mina små gossar att smälta som smör i solen idag.
Innan vi visste ordet av hade både ettåringen och treåringen pussat henne på munnen.

Ettåringen var dock tvungen att ta det ett steg längre genom att mata henne med toapapper och sedan stoppa in halva sin hand i hennes mun.
En riktig gullunge minsann!!!

Mera PRADA

Dalle själv vill inte vara med på bild.
Men här är en på hans PRADA:

Så hur blir domen?
Manliga eller kvinnliga?

Tre vilda flickor

Undertiden som jag sitter i det där väntrummet och försöker koncentrera mig på min äldste son, som börjat leka vid sidan av de tre vilda flickorna, så fastnar min blick på en utav flickorna. Hon härjar och springer ner för rutschkanan och håller vid ett tillfälle på att rusa rätt in i mig. Hon har en kort jeanskjol på sig och lilablommiga strumpbyxor under den.

Hon lär sig av sitt misstag och sätter sig ner nästa gång hon ska åka kanan. Då ser jag att hon har två stora hål i strumpbyxorna. Ett på var sida av insidan av låren. Så stora att de omöjligt kan ha gått sönder lite hastig och lustigt precis nyligen.

Men va fan! Tänker jag. Inte kan väl hennes mamma låta henne gå omkring i så trasiga kläder heller? Varför gör hennes mamma så? Tänk om de stöter på någon äcklig gubbe (ja eller tant).

Jag fortsätter att iaktta systrarna i smyg. De ser faktiskt väldigt ovårdade ut allihop. Deras långa lockiga hår är oborstat. Over all är deras uppsyn sliten och jag börjar plötsligt tycka synd om dem. Jag hoppas så innerligt att de har det bra där hemma.

Återbesök!

Idag var det dags för ettåringens återbesök hos farbror doktorn. För att utesluta den där allergin som BVC misstänkte (minns ni?).

Vi anmäler oss och slår oss ner i väntrummet. Treåringen tar genast plats bland leksakerna. Jag hinner inte ens ta av mig jackan förrän sköterskan kommer och ropar upp oss.

Jag blir stressad och frågar Dalle om han eller jag ska gå med?

"Ja jag kan gå med" säger Dalle och plockar upp ettåringen och går iväg med honom fortare än jag hinner blinka.

Kvar sitter jag, förstummad. "Men jag ville ju gå!" Ja ja! Jag försöker koncentrera mig på treåringens lek, försöker läsa en bok om en pojke och en dalahäst, tittar på ett tvillingpar som sitter snällt i sin tvillingvagn (exakt en sådan vi hade tidigare), försöker slappna av trots att tre flickor invaderat väntrummet och leker vildare än vildast.

Jag hör hur ett barn gråter långt borta någonstans. Är det mitt barn? Jag vet att han kommer bli hysterisk när de ska väga och mäta honom. Är det mitt barn som "lider"? Jag måste få veta.

TYST FÖR HELVETE UNGAR!!! JAG HÖR JU INTE! JAG KAN JU INTE URSKILJA ERT SKRIK FRÅN DEN DÄR GRÅTEN. JAG VET INTE OM DET ÄR MITT BARN SOM GRÅTER! ÄR DET MITT BARN SOM GRÅTER? ÄR DET, DET?? VAR ÄR MITT BARN? GE MIG MITT BARN! JAG MÅSTE FÅ TRÖSTA FÖR FAN!

Jag blir inte hysterisk! Och skriken och gråter lugnar sig och snart hör jag min yngste son prata och leka lite längre bort i korridoren.

"Kom fort Melker! Vi ska gå till pappa" säger jag och tack och lov följer treåringen med utan minsta protest.

Där borta sitter de och väntar på att få komma in till doktorn. Jag slappnar av och får sedan följa med in och höra "frikänningen".

Ettåringen är utan minsta tvivel INTE allergisk (det visste vi ju). Han har gått upp ett kilo sedan januari och låg på medel i längd. Han är inte underviktig längre, även om han fortfarande ligger under medel på viktkurvan.

Hipp hej och hurra!

Vi firar med att låta honom skrika under hela bilfärden hem (den varar i en timme).