onsdag 16 september 2009

Alla ljud får dem att börja gunga med kroppen

Tänk att små söta barn har en inbyggd gen, eller kanske cell, i kroppen som får dem att börja dansa så fort de hör minsta ton.
Alla ljud får dem att börja gunga med kroppen.
Mobiltelefonen börjar ringa, bebisen börjar dansa.
En reklamjingel spelas på tv:n och din bebis börjar dansa.
Du sjunger en melodi, bebisen börjar dansa.
Eller som bebisKonrad, som börjar hoppdansa, till och med till ljudet av gräsklipparen.
Han har en musikalisk ådra om han anser att den ger ett skönt gung och en dansvänlig rytm.

FAN, FAN, FAN, FAN!

Jag går och lägger mig, långt bort från snarkande män och tuttesnuttande bebisar.
Aaah! Tystnad!
Jag breder ut mig på madrassen på golvet och drar upp täcket till öronen.
"Om Melker inte vaknar i natt så ska jag skatta mig som en lycklig kvinna... Mamma!" tänker jag.
Och så försöker jag slappna av för att möta upp John Blund på halva vägen.
Det går två minuter, så hör jag hur två och ett halvtåringen börjar vrida sig inne i sin säng.
Jag fryser till is.
NEJ! Vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna inte, vakna INTE!!!
"Pappa!" hör jag honom ropa utanför min dörr.
HELVETE!
Jag samlar ihop mitt täcke och tar min kudde och klampar ut ur bebisKonrads framtida sovrum.
"FAN, FAN, FAN, FAN!" muttrar jag. "Men heeej! Älskling! Sitter du här och är vaken. Kom och lägg dig på kudden igen..."
"FAN!"