Vi har precis ätit färdigt (jag och barnen) och jag ska bara snabbt springa ner i källaren och kolla om jag satte på tvättmaskinen på 30 eller 40 grader. Bara jag satte den på 30!!
Tar upp ettåringen ur barnstolen och placerar honom på höften.
Glömmer bort att jag har på mig de halkiga tofflorna och förlorar fotfästet i trappan, kan inte ta emot mig i fallet (eftersom jag håller ettåringen), utan hamnar halvt på sidan och vrider till ettåringens ben.
Han kippar efter luft, skriker och är alldeles förtvivlad.
"Åh herregud, herregud!" Jag far upp, tillbaka till köket.
Ettåringen fortsätter skrika, borde han inte sluta snart? Han brukar alltid sluta gråta...
Det måste vara något fel, det måste det.
Barnens farmor kommer.
"Åh herregud, herregud!"
Ettåringen fortsätter att skrika.
Jag måste åka in akut. Det är nog det enda rätta.
Packar skötväska, klär på ettåringen.
Men var fan är blinycklarna då?
Ringer Dalle, på jobbet.
"FAAAN! Jag har dem här... Jag får komma hem då."
Ettåringen är fortfarande otröstlig.
"Vi kanske skulle ringa ambulans?"
Svärmor ringer!
Dalle kommer hem, skottar trappan.
Ambulansen kommer!
"Det måste vara något fel! Han skulle aldrig gråta så här annars."
"Han blev säkert bara rädd i fallet."
"Ja men det var inget högt fall, jag höll i honom hela tiden."
"Ja men han blev säkert bara rädd."
!!!
Vi får åka med ambulansen. Dalle åker efter i bilen.
Ettåringen börjar lugna ner sig en aning.
De kollar syresättningen i höger fot, som svullnat upp.
"Det är normalt! Ingen fara med andra ord."
Kommer till vårdcentralen, en given katastrof. Det vet vi redan i förväg.
"Aha! Aha! Hej, hej, hej!" säger läkaren. "Vad heter du då? Heter du Cecilia? Hehehe! Eller heter du Sofie? Hehehehe! Kan du lyfta på benet??" Fortsätter han och jag hoppas innerligt att han inte på fullaste allvar tror att ettåringen ska svara. Sedan vänder han sig mot ambulanssköterskan och frågar om det är den här pojken som kom med ambulansen, eller om de hade en till där i?
"Nä det är han vi kom med!"
"Aha, aha, aha! Okej!" Han petar lite på ettåringens fot som är röd och svullen. "Det är ingen fara, det är ingenting brutet. Men ni får en remiss till ortopedakuten i alla fall och så får ni åka och röntga."
"Bra! Tack och hej!"
Så vi åker! Ettåringen somnar i bilen av ren utmattning.
Framme vid röntgen, får vi hålla fast honom och han skriker av smärta. Bända, vrida, bryta och dra. Han är röd och svettig i ansiktet.
Hela underkroppen röntgas.
En radiolog tittar på röntgenplåtarna och kan inte se någonting brutet.
Sköterskan som tog emot oss talar om för oss att "Nu kan ni åka hem! Och så får ni avvakta. Går det inte över får ni kontakta vårdcentralen och be dem om en remiss till ortopeden."
"Jaaaaa! Fast nu har vi en remiss dit redan, så vi väljer nog att stanna!!" Säger vi i mun på varann och är fast beslutna att stanna tills vi vet vad som är galet. Sköterskan stirrar storögt och förvånat på oss (?).
"Okej!" säger hon sedan.
Och så beger vi oss ner till akuten.
Och där får vi vänta.
Som vi får vänta!
En timme, innan det blir vår tur att komma fram för att berätta vårt ärende.
Ytterligare två timmar innan de ropar upp vårt namn. Och under den tiden har vi bett om smärtstillande till ettåringen (utan att få något), värmt välling på personalens matsal (och sett läkare och sköterskor sitta och fika) vaggat, vyssat och fått träsmak i arslet.
Väl inne på rummet, får vi vänta på doktorn i en timme.
När hon väl kommer, klämmer hon på ettåringens ben och ställer lite frågor. Vi berättar att vi är bekymrade över att han har kalciumbrist på grund av den misstänkta mjölkallergin och läkaren tittar bekymmrat på oss.
Sen försvinner hon iväg, för att titta lite på röntgenplåtarna.
En halvtimme senare kommer en sköterska äntligen med dubbel dos av alvedon och ipren. Ettåringen blir ett mycket lyckligare barn efter det.
Fyrtiofem minuter senare kommer en annan sköterska in och säger att vi ska få gå upp till röntgen igen.
"Åh fan!"
Bända, vrida, bryta och dra än en gång och ettåringen är helt hysterisk. Han tittar på oss med krokodiltårsögon och sträcker ut sina små händer för att liksom få oss att ta upp honom.
"Bra! Nu är det klart. Nu får vi hoppas att det räcker, för nu stänger vi här."
"Men va fan!" svär jag och Dalle, i hissen på väg ner till akuten igen.
Sedan går det fort.
Läkaren kommer in igen och berättar att ettåringens ben är av. Helt av, strax under knät.
Nej vi kan inte heller se vart det är av."ÅH H E R R E G U D!!!"
Nu blir det gips, blått gips, över hela höger ben, i två veckor.
Och sedan blir det hemfärd.
Vi får råden att ettåringen inte ska stödja sig på benet och ska ligga med benet i högläge. Men vill han försöka sig på att gå så är det okej. Vi skriver under på det och tänker "Yeah right att vi kommer kunna följa det där!" Och mycket riktigt, redan nu på morgonen är han rastlös och vill ner på golvet och gå. Men han inser snabbt att det gör ont. Han gnäller och vill bli buren istället. Tills han glömmer, blir rastlös och vill ner igen.
Åtta timmar på sjukhus!
Det känns underbart att veta att de verkligen prioriterar små barn.
