söndag 24 januari 2010

Han skallar sig till sömns

Okej! Jag ska klaga nu.
Sluta läsa om ni inte vill höra...
Så fort jag lägger ner ettåringen i sin säng, drar han upp benen under sig och börjar gunga, fram och tillbaka.
Gung, gung, gungeligung. Precis som bilen som fastnade i snön.
Han gunger på som en galning och kommer närmre och närmre sitt mål. Antingen spjälorna eller huvudgaveln på spjälsängen.
Och så börjar han gunga huvudet i spjälorna.
Pang, pang, pang, pang, pang, pang, pang...
Jag försöker lägga rätt honom, i mitten av sängen.
Men snart ligger han och slår huvudet i spjälorna igen.
Jag ger upp och går ner.
Jag vet att det inte är någon idé att flytta rätt honom.
För han håller på så här större delen utav nätterna och har nu gjort de senaste dagarna.
Gungar i sån frenesi att sängen flyttar på sig.
Han gör det till och med (halvt) i sömnen.
Varför håller han på så här?
Ska man anse det vara normalt (ska fråga på BVC imorgon)?

En natt la jag handen mellan hans huvud och spjälorna och på så vis skallade han min hand istället. Efter en stund vaknade han och var förbannad över att han inte fick skalla vad han ville.
Varför kan han inte bara sova lugnt och stilla?
Inte ens på natten är det ro i den där lilla pojkens kropp.
Han skallar sig till sömns.
Nä det låter ju inte normalt någonstans.
Men för övrigt så vill jag ge tummen upp för att han faktiskt somnar och sover större delen av natten i sin egen säng.
Det tog bara ett år innan han ville det av egen fri vilja.
Med andra ord:
Man behöver i n t e ta till några fem-minuters metoder för att få sömnrutinerna för att fungera.
Så var det med det.
Jag har fått klaga!
Fast egentligen berättade jag bara sanningen den här gången.

Fru Märkvärdig vill poängtera:

Om du som läser denna blogg, inte uppskattar dess innehåll, min "brutalitet", min klagosång, min glädje, tristess och förtvivlan, min vardag och fantasi.
Om du som läser denna blogg inte kan nicka igenkännande till alla dråpligheter.
Om du inte kan roas.
Inte kan se meningen med det som skrivs.
Då råder jag dig att sluta läsa här.
Kanske leta upp en annan blogg, som enbart skriver om lyckan till livet.
För den här bloggen är en ren och skär bekymmersblogg.
Deprimerande ibland!
Rå in emellanåt!
Ironisk!
Där emellan rolig och humoristisk.
Eller va' fan! Over all R O L I G och humoristisk!
Håller du inte med?
Det var synd!
Vill även passa på att tacka alla er som varje dag läser bloggen, skrattar
och ser det komiska i allt ihop.
/Fru Märkvärdig.