Förr om tiden hade jag en piercing i tungan.
Den var jag!
Eller ja! Den satt ju i alla fall i mig...
I alla fall! Jag fick ta ut den när jag skulle föda äldsta sonen. För det sa de att man skulle göra, de där barnmorskorna, vi träffade på föräldragruppen. Tyvärr så tog ju den första förlossningen 32 timmar och det fanns ju ingen chans i världen att kunna sätta tillbaka någon stav i tungan efter så förbaskat lång tid. Svullen och full i vätska var jag också.
Jag skulle aldrig tagit ur den! Jag borde ha vetat bättre.
Och jag har ångrat detta som satan ända sedan dess.
Min tunga har saknat den! Den var ju utsmyckad i cirka åtta år trots allt.
Och nu tänker ni:
"Ja men gå och pierca din tunga igen då, så slipper vi sånna häringa blogginlägg."Men till saken hör ju att jag fyller trettio i år och vilka trettioåringar går och piercar tungan? Hallå trettioårs-kris liksom!
Och så tänker jag på läkningstiden (vilken jag sket i när jag var 17 år). Som jag kommer ihåg var jätte lång (ca. ett halvår). Ska jag, vuxna människan, gå omkring med tjock tunga och inte kunna prata riktigt i ett halvårs tid??? Det blir ju ännu mera, HALLÅ TRETTIOÅRSKRIS!!!
Åh men gaaad!!! What to do liksom?!?!
