Och han har börjat ÄTA RÄTT och MOTIONERA.
Det här är INTE den mannen jag gifte mig med. Det här är någon annan.
Jag är jätte stolt över att Dalle har lyckats så väl. För han har kämpat och ansträngt sig och han har uppnått ett sjukt bra resultat.
Han har till och med börjat ställa klockan på 05.00 för att ge sig ut på en 1,5 timmes lång morgonpromenad.
Det här är ofattbart!
Dalle hatar att gå på promenader.
Han hatar att gå.
Han hatar...
Men han är så förbaskat motiverad och beslutsam.
Och här står jag, eller sitter och blir mindre och mindre motiverad. Jag blir tröttare och tröttare och mer och mer sugen på onyttigheter, socker, ännu mera socker, sena måltider, stora måltider...
Jag kommer längre och längre ifrån det mål som jag och Dalle hade gemensamt från början.
Och jag blir så jävla bitterfittig.
"Jävla Dalle som är så jävla duktig. Varför lyckas han. Han har inte bättre karaktär än vad jag har, egentligen. Varifrån har han fått kraften till det här egentligen???"
Summa summarum: Dalle är så duktig och jag är det inte.
Jag bara misslyckas och misslyckas.
"Jag ooorkar inte. Jag kaaan iiiinte. Jag viiiill iiiiinte" kommer ur min mun.
Istället för lite jävlaranamma.
Så här går mitt tyckasyndommigsjälvprat:
Det är så synd om mig, jag är så trött. Jag måste ha lite socker för att orka ta mig igenom den här dagen.
Det är så synd om mig, jag är så trött. Jag orkar inte äta rätt när jag är så här trött.
Det är så synd om mig, jag går ändå inte ner i vikt. Jag kan likagärna unnan mig det här.
Eller: Tusan! Jag tror bannemej att jag är påväg att lyckas. Då gör det inget om jag unnar mig det här...
MEN STOPP FÖR I HELVETE!
NÅGON GÅNG FÅR DET FAKTISKT VARA BRA.
Till Dalle:
Dalle!! Du är bäst. Ge aldrig upp. Du förtjänar det här. Du är värd det här och du har gjort det så förbannat bra. All cred åt dig som har fått en kämparglöd utan dess like. Jag är bara avundsjuk så bry dig inte om mig. Så fort jag får lite energi tillbaka så kommer jag att vara dig hack i häl.
