FJÄRDE ADVENT

Tänk vad lyckligt lottad man är som förälder. Den tacksamhet man känner för sina barn när man dan före dopparedan får en förtidig julklapp av dem.

En riktigt redig jätteförkylning.

Fy faaaen alltså!!

Jag kunde väl åtminstone fått en hemmagjord toarulletomte eller något i den stilen...

Det här ville jag absolut inte ha.

Jag ska aldrig mer önska mig snälla barn i julklapp.

OM

Jorden går under i natt så kommer jag att dö med torra, fnasiga fötter, med en nygriljerad julskinka på köksbänken, med skåpen fulla av julgodis och skrymmena fulla med paket. 

Om jorden går under i natt, på min födelsedag till råga på allt, så kommer jag att dö med en utväxt värre än värst och den nyinköpta hårfärgen kommer aldrig att användas.

Men om jorden går under i natt så kommer jag att dö med vetskapen om att jag har en familj som jag älskar mest av allt och som älskar mig. Jag har min yngst sons varma kropp bara några millimeter ifrån min och även om jag saknar min man så är detta inte helt fy skam trots allt. 

Så mina vänner!! Vi får avvakta och se vad den här domedagen för med sig. Vi ses helt enkelt på andra sidan. 

Och skulle det vara så att någon har byggt sig ett skydd, i närheten av oss, med internetuppkoppling och som läser den här bloggen. Vänligen hör av dig till mig i god tid innan solen störtar ner på oss. 

Over and out som man brukar säga i kri(g)sfilmer.

MORNING

Stolt mamma nr. 1 svänger in på skola/dagisparkeringen.

Vi är äntligen i tid!! För (typ) första gången på hela terminen kommer vi  i  t-i-d.

Vi möter äldsta sonens fröken på skolgården och jag sträcker upp armarna i en segergest.

"WOOOHOOO!!!! VI KOM I TID..."

"Ja men se" skrattar fröken. "Är ni pigga idag?"

"Ja allt blir så mycket lättare när man får sova" kvittrar jag.

"Ja men då hinner du ha lite rast innan" fortsätter fröken vänd till äldsta sonen.

"Ja hahahahaha" skrattar jag så nöjd över att äntligen ha kontroll över livet.

"Men då går jag och stänger eran bildörr så att du inte backar in i bilen bredvid" skrattar fröken och jag snurrar runt.

Jajjemänsan!! Jag har glömt att stänga Lillkillens bildörr.

Men herrejesusjössesamalia!!!

"MEN JAG ÄR HÄR I TID I ALLA FALL!" skrattar jag och skyndar bort och iväg mot dagis.

Roligt, typiskt och jädrarimej ironiskt.

När man tror att man har som mest koll på läget...

Jag säger då det.

GOD MORGON

Vi har inget i frukostväg hemma så jag sitter och äter lussekatter.

Ja det mättar allt det med.

Och så sitter jag och funderar. Tänker på mina barndomsvänner som nu blir föräldrar en efter en.
Och så slår det mig att av alla oss, borde det inte finnas, är det inte någon... borde det inte vara någon som inte kan få barn. Det är ju trots allt vanligare än vad man tror (har jag läst). Om jag tänker efter extra noga... Visst är det ingen, som  lever i ett långvarigt förhållande, som inte har barn? Visst har alla haft turen att få bli, eller att komma att bli föräldrar?!

Men så slår det mig att jag kanske trampar någon på tårna nu. Jag kanske har glömt bort denna någon som faktiskt sitter där och inte blir gravid, trots år av försök...(förlåt!!!)
Men jag kan ju inte veta det. För det är ju inget som man pratar högt om. Det är ju ett väldigt känsligt ämne det där med barnlöshet. Ni vet det där med att man inte ska fråga ett barnlöst par "Jaha!! Och ska inte ni skaffa barn snart då?" och vad den barnlösa mamman och pappan vill skrika är: "VI VIIIILL OCH VI HAR FÖÖÖRSÖÖÖKT. GUUUD SOM VI HAR FÖRSÖKT!!! MEN DET GÅÅÅR IIINTE. VI KAN INTE FÅ BARN" men istället svarar de: "Nej gud nej!!!"

Nä tänka sig!! Alla jag känner har fått chansen att bli föräldrar. Och jag känner sådana som verkligen har fått kämpa. Men de har lyckats ändå. Vackert!!!

FÖDELSEDAGSKALAS

I lördags fyllde lillkillen fyra år.
Han hade beställt köttbullar och mos samt Ninjago-tårta.

I'M IN LOVE WITH THE JULEGRAN

SÅ VAR JAG HÄR IGEN

Det var en gång en liten fru. 
Det är jag som skriver i detta nu.


Jag vet inte vad som hände riktigt där.

Jag har inte velat. Jag har inte orkar. Jag har inte haft något att skriva om. Men framförallt så har jag inte haft tid.

Jag tänkte, i korta drag, berätta vad det är som har upptagit min tid.

Jag har gått en kurs.
Jag har haft hemuppgifter.
Jag har lärt mig en jäklans massa om bokföring.
Jag har startat ett företag.
Jag har förberett två kalas.
Jag har jobbat.
Jag har städat.
Jag har svurit åt grisen.
Jag har lagat kläder med nål och tråd, flera kvällar i veckan (är det bara mina barn som förstör sina kläder så?).
Jag har varit med på skol- och dagisfiranden.

Jag har tvättat säkert tusen maskiner med tvätt.
Jag har, med barnen, varit på flera läkarbesök.

Men främst har jag varit trött.
Så trött att inte ens den största sockerchock har kunnat få liv i mig.

"Det låter som depression" säger min kurator. "Utmattningsdepression".
Åh!! Det känns ju igen.
Så jag sätter mig ner i soffan och slappnar av.
Och med att slappna av menar jag att jag har legat i soffan och tittat på serie, efter serie.
Jag har blivit Netflixs flitigaste abonnent.
Jag följer amatörer till Everest. Proffs som överlever under extrema förhållanden. Högstadielärare som får cancer och börjar tillverka droger.
Åh I'm in love with the tv-serie-watching. It's my drug.

Det här SKA bli en lugn och fin jul. Det ska det. Jag ska inte vara ett hysteriskt monster med panikångest upp över öronen. Jag ska njuta! Jag ska inte justera julgranskulorna varje dag ända fram till julafton. Dukarna på julbordet får vara ostrukna. Jag ska bara städa lite i hörnen och sedan sätta mig ner i fotöljen, bredvid kaminen och läsa en spännande bok.

Det här låter ju enkelt.

Hur förbereder ni er inför julen?

JAG KUNDE INTE VÄNTA LÄNGRE

Jag saknade värme och ljus! 

Och ska man återskapa detta i ett novembergrått Sverige så blir det till att bjuda in julen tidigt. 

IRONI ELLER VA?

"Jag hoppas att det bara är ironi i detta inlägg.
De kan omöjligt vara så jobbigt att ha familj och samtidigt jobba.
Ska man räkna upp alla grejer man gör och må dåligt över de kan man ju lika gärna stämpla ut genast..
Alla hushålls sysslor gör man ju efter arbetstid oavsett om man jobbar hemifrån eller inte. Du vet nog inte vilken tur du har som har Dalle, som kan komma hem på två röda om du ringer efter han på jobbet. Jag tycker du ska använda andra ögon för de som du gör är inget speciellt tyvärr.
Så är livet för alla som har barn och familj och samtidigt måste jobba.
Är detta inte ironi så snälla öppna inte ett företag till för med den inställningen kommer de inte att hålla."

Svar: För det första! Du som skriver det här kan omöjligt har familj själv eftersom du formulerar dig som så här: "De kan omöjligt vara så jobbigt att ha familj och jobba samtidigt". Jag tolkar det som att du faktiskt inte har en aning om vad jag skriver om. Att du bara gissar, hoppas och tror att så där jobbigt kan det väl ändå inte vara? I så fall ska jag leva ensam med mina sjuttio katter forever, ever.

För det andra! Varför ska inte jag kunna få räkna upp alla "grejer som man gör" och samtidigt få må skitdåligt över det?  Vore det bättre om jag höll upp en fasad av fullkomlig tillfredsställelse? Att berg av disk inte ens existerar i min värld? Vore det bättre om jag höll tyst och låtsas som ingenting? Att jag ljög? Nej vet du vad. Det där köper jag inte. ALLA!! Jag lovar dig, alla, känner ibland att vardagssysslorna stiger en upp över hals, mun, öron, hjässa ja till och med ovanför de små elektriska hårstråna som, ibland, står en kvarts meter ovanför huvudet. En del väljer att ta tag i bestyren och samtidigt sjunga glada sånger. Sådan är inte jag. Jag svär först och tar tag i det sedan. Men inte en chans i hela världen att det skulle vara JUST DET som skulle få mig att vilja "stämpla ut genast"? Jag lovar dig att större bekymmer än så finns innanför det här husets fyra väggar.

Absolut gör man alla hushållssysslor efter arbetstid. Så ser livets gång ut. Bonus för mig är att jag kan starta tvättmaskinen och hänga upp tvätten på arbetstid.

Vad hushållssysslorna har att göra med Dalle och att jag kan ringa hem honom på "två röda" det vet jag inte riktigt? Jag har aldrig någonsin bett Dalle att komma hem från jobbet för att ta hand om tvätten, disken, planering av kalas eller dylikt. Visst är det en trygghet att veta att han kanske har möjlighet att komma hem om jag blir sjuk eller liknande. Men ska jag se det som tur? Att jag har en man som prioriterar sin familj? Är inte det en självklarhet att de (män), lika mycket som vi (kvinnor), ska vilja ta hand om allt som rör familjelivet? Om du har en annan erfarenhet av män så skulle jag vilja ge dig en ledsen smiley i retur :(

Hur mitt liv ser ut skiljer sig inte det minsta från hur många andras ser ut. Jag anser mig inte vara eller göra något som är speciellt i vardagliga situationer. Däremot vet jag att vår familjesituation skiljer sig radikalt ifrån många andras. Men inte heller det har med hushållssysslor att göra. Men en sak vet jag och det är att oavsett vilka "ögon jag använder" så är det ingen som kan ta ifrån mig det faktum att utställningen i Stockholm gick så jävla bra att jag har fått bevisat att jag i alla fall gör en sak som är så pass speciell att andra vill lägga ut en jävla massa pengar på just det speciella.

Och när jag ändå är inne på företagsbiten så måste jag rätta dig lite när det kommer till att: "öppna inte ett företag till". Jag öppnar inte ett företag till. Jag håller på att starta upp ett företag. Ett! Mitt och Dalles företag kommer att gå hand i hand. Och om det är mitt och Dalles förhållande du bekymrar dig för, om det ska hålla eller inte, så får jag tacka dig för din skeva omtanke. Men det är nog inget som du behöver oroa dig för. Vi har klara fördelningar här i hemmet. Men vi hjälps samtidigt åt. Som Fan! Och vi båda är mycket nöjda med hur den här fördelningen ser ut. MEN det betyder inte att vi, båda, inte kan ha dagar då minsta lilla veck på bordsduken kan få en att se rött. Vi är jävligt mänskliga och det borde du, som medmänniska åtminstone känna igen dig i.

Nej kära du jag var inte ett dugg ironisk när jag skrev det där inlägget. Jag var bara rak, ärlig och förbannad. Visst kan det tänkas att det skrevs med en viss twist. Alla mina inlägg är lite tillskruvade för att uppnå en viss form av effekt. Men ironisk?! Nej.


Slutligen vill jag bara vara lite förbannat märkvärdig och påpeka att det heter och man skriver:
- Det kan omöjligt. Och inte: De kan omöjligt. 
- Hushållssysslor, Och inte: hushålls sysslor.
- Om du ringer efter honom. Och inte: om du ringer efter han.
- För det som du gör. Och inte: för de som du gör.
- Och för sista gången det heter: kommer DET inte att hålla. Och inte: kommer DE inte att hålla.






Nu ska jag gå och hångla upp min man i brygga.

Tack för mig!

HUR JAG SKA FÅ RÖTT HÅR:

"Syoss har en liknande röd (finns på typ ICA, Hemköp) som biter på mitt ljusbruna hår."

Svar: Jag har faktiskt stått och tittat på Syoss-paketet flera gånger inne på Ica. Tänkt att det märket är dyrast (typ) då är det säkert det som är bäst. Men så har jag ändå valt det mellandyraste alternativet. Tänkt att man ska inte låta sig luras. Tro att dyrast är bäst. Och så har jag bara blivit fisröd i hårbotten. Så kan det bli när man snålar. Men nu vet jag. Dyrt is da shit! Knepigt nog har jag faktiskt accepterat mitt bruna ruffs. För nu! Men rött ska det bli. Så småningom. Kanske lagom tills dess att det har blivit totalt omodernt.

BACK TO THE NONE ELECTIC ERA

Jag får en känsla av att jag snart håller på att förvandlas till Antons Svensson, på köksstolen, i köket, i Lönneberga, Småland. Ni vet Emils pappa.

"Du ä intä oädde fö utgiftär du!"

Fast egentligen är det väl hans fru, Alma, som jag är lik där jag sitter och syr, med nål och tråd, framför brasan.

"Det känns som att jag befinner mig på 1800-talet."

Syr och syr, lagar och lagar.

Det senaste dagarna har sylådan åkt fram varenda kväll.

Byxben har lagats på grund av för mycket vilda lekar på skolgården.

Shorts som har spruckit i grenen, för att någon inte orkar dra dem hela vägen upp över rumpan. Shorts halvvägs upp, spricker ju lätt.

Sängkläder som legat framme och som en viss gris lekt med under tiden som vi inte har varit hemma.

Nål och tråd. Det känns så uråldrigt på något vis.

Men det är ändå lite mysigt att sitta där i värmen, med tv:n i bakgrunden.

Kanske ska man försöka gå tillbaka 200 år i tiden. Back to the none electric era.

Ingen dator, ingen tv, ingen mobil, inga lampor, inget kylskåp, ingen spis, ingen frys, ingen micro, inget varmvatten, ingen bil...

Tyvärr så måste jag erkänna att jag faktiskt inte kan se att jag skulle kunna leva utan något av det där.

Om du var tvungen att välja bort minst en sak av ovanstående. Vad skulle du välja bort då?

Själv skulle jag väl välja micron. Tina och värma kan man ju göra i ugnen... Kan!

SNÖ!!!

Ser ni den lilla, lilla snöflingan.

På torsdag förväntas den komma.

Då är vi ju inte hemma. Men kanske är den kvar när vi kommer hem igen!??

SÅDAN HÄR

Hårfärg vill jag ha!

Hur ska jag bära mig åt att på egen hand åstadkomma detta?
Vid tidigare försök så har mitt hår enbart blivit lite brun-orange.

Är det någon som sitter på ett hemligt knep eller något toppentips? Är det någon som kanske känner till en extraordinär hårfärg som fäster på brunt hår och som man kan köpa på typ Ica??

Let me know!

HÄR SITTER JAG OCH TÄNKER ÖVER MINA SYNDER

1. Du skola inte dricka cola mitt på dagen.

2. Du skola inte snusa så mycket.

3. Du skola inte blogga nu, du skola redigera klart den där bilden du höll på med innan.

4. Du skola inte fundera så mycket på saker och ting. Du borde istället lyssna på din kurators ord (som hon citerade av någon smart person som jag inte vet vem det är):

"Hjälp mig att göra det jag kan 

och acceptera det jag inte kan 

och ge mig förstånd att inse skillnaden."

Sätter nu på radion och tänker på lite annat*

*Och med annat menar jag ljusa och fina tankar.

BORDE JAG SÄGA UPP MIG

"Guuuu jag orkar inte att det är måndag imorgon" stönar jag och slänger mig på sängen bredvid Dalle och självdör lite smått.

"Ja men du slipper ju åka och jobba i alla fall" säger Dalle då.

.
.
.

"Vad då det är väl det här som är mitt jobb eller?!? Att sitta vid datorn och redigera cirka tusen bilder på cirka en veckas tid" säger jag och blir liiiite irriterad.

"Ja men du behöver ju i alla fall inte... Du kan ju sitta i soffan en hel dag om du känner för det. Du har ju ingen som säger till dig att du måste göra klart det här."

JO JAG!!!

"MEN det är väl klart att det måste göras färdigt. Det måste ju bli färdigt."

"Nej men du måååååste ju inte..."

"DU jag ska tala om för dig att det berget med disk som finns där ute i köket... Bara DET är ett heltidsarbete."

Jag förstår inte vad den där mannen begär av mig egentligen.

Att vara egenföretagare, eller att arbeta i familjeföretaget, det räknas tydligen inte som arbete. Eftersom jag:

1. Inte har en arbetsplats att åka till.
2. Inte har några arbetskamrater.
3. Inte har en chef som ställer yttre press på mig.
4. Själv måste se till att tjäna ihop min lön. Jag får den inte bara av att dyka upp varje dag i en byggnad där man tillsammans kan hjälpas åt mot gemensamt mål.

Nej för jag ska ju bara:

1. På egen hand utveckla och färdigställa en webbutik.
2. På egen hand redigera cirka tusen bilder och för den delen ta alla tusen bilderna, på egen hand, samt för den delen se till att den där fotograferingen där de tusen bilderna tas, ens äger rum.
3. På egen hand planera en utställning i Stockholm.

4. På egenhand ta hand om allt som rör hushållet och barnen.
5. På egen hand se till att det finns mat i kylskåpet.
6. På egen hand se till att toaletten och badrummet städas och att inte toalettstolen är så full i bajsrester att man måste skämmas över att bjuda hem folk.
7. På egen hand se till att samtliga familjemedlemmar har rena kläder att ta på sig varje dag samt se till att kläderna inte bara är rena, utan även torra och inhängda i respektive garderob. OCH sedan, på egen hand se till att kläderna läggs fram igen, varje dag, så att barnen slipper gå nakna till skola och dagis.
8. På egen hand packa ryggsäckar, läsa lappar, godkänna lappar, planera utvecklingssamtal, gå på utvecklingssamtal, planera allergimöten, planera läkarbesök, se till att det finns mediciner att hämta ut åt barnen samt se till att de tas, fylla i vabb-lappar, planera födelsedagskalas, inhandla födelsedagspresenter, överhuvudtaget ha koll på att den och den och den fyller år.
9. På egen hand lämna och hämta barnen på skola och dagis...

Nej jag orkar inte och hinner inte fortsätta för jag måste ta tag i första delen i punkt nio.

Men för all del! Jag jobbar inte. Och jag antar att det är för mycket begärt att be sin man vabba några timmar en eftermiddag, varannan vecka för att följa med mig till BUP.

Annars får jag väl lägga till det på min lista över saker som jag gör på egen hand.

Familjens projektledare!

Det är fan inget skämt.

DU SKA DÖÖÖ

Vad kan få dig att tänka mordiska tankar?

Att vakna på morgonen och upptäcka det här:

En avbiten sladd.

Det får mig att vilja döda.

Att vilja ta fram stora köttkniven och...

Ja jag får andnöd och hjärtklappning och kan inte tänka en enda vettig tanke (panikångestattack månne?).

Tack och lov blir jag också helt handlingsförlamad när jag blir så arg. Annars vetitusan!! Jag hade nog varit massmördare vid det här laget.

Idag var det grisen som var orsaken till mitt fullkomliga raseri.

Andra avbitna bredbandssladden på två dagar. Och i morse var det den helt nyinköpta sladden.

MEEEENÅÅÅÅHJÄÄÄÄÄVLAAAFÖRBANNADESKITKUKGRISDUSKADÖÖÖÖFATTARDUDETDUSKADÖDITTHELVETESJÄVLAAS.

Det tog många timmar innan jag hade kommit till sans. Innan mina nerver var tillbaka på insidan av huden igen.

Jag lovar! Jag var redo att skicka grisen till slakt.

Men sedan, efter några timmars hysterisk städning och gömmning av sladdar så kände jag att jag nog kunde tänka mig att behålla grisen lite till.

Det gäller att inte ha något lockande framme för en gris att tugga på.
I efterhand kan det ju tyckas att vi kanske ska skylla oss själva som inte tänkte steget längre.

Så här i efterhand kan man ju undra om jag borde gå någon anger management kurs.

Så här i efterhand kan man undra och tycka många saker...

Men nu orkar jag inte skriva mer om den här förbannade händelsen för jag känner hur ilskan smyger sig tillbaka.

Aaaoutch!

JEFLA PEZ

Vem uppfann den här vansinnig sak?

PEZ!

Så förbaskat omöjligt att få i alla godisbitarna i figuren.

Och att ens kunna öppna pappret.

Man får ju vara expert!

Alltid är det någon som hamnar snett och man får börja om från början igen och kanske igen igen...

Alltså jag blir vansinnig, varje fredagsmys då det ska ropas:

"MMMMAAAAAAAMMAAAAAA KOOOM OCH HJÄÄÄÄLP MIIIIG!"

Och så får man hjälpa.

Först får man lägga ner all sin intelligens på att öppna pappret runt godisarna. En sida måste öppnas. Ingen godis får vara täckt för då är det kört. Pillpillpill. Hålla med finess med ena handen och hålla figuren öppen med andra handen. Koncentration! För nu kommer det mest kritiska momentet. Godisarna ska i figuren. Det är nu det så gärna vill gå åt helvete. För det gör det åtta gånger av tio. 

Jo minsann!! Två bitar går sönder inne i figuren och man får nästan använda kirurgi för att få ut dem igen, för att kunna stoppa i de andra.

Man trixar..

Och man klarar det. Alla godisarna är i figur...

Nej men va fasen! Det finns en kvar, gömd i pappret. 

Varför uppfinna godisar som ska vara så jefla avancerade?

Jag menar vilket barn klarar av det här på egen hand??

Jag bara undrar.

Hen som uppfann PEZ måste ha arbetat på NASA.

"Nu ska vi uppfinna något som nästan är omöjligt för barnen att äta. OCH det ska säljas med roliga och populära figurer så att försäljningen går som smort" måste hen ha tänkt och blev rik på köpet.

BOJKOTTA SÄGER JAG BARA!

DESSA TELEFONFÖRSÄLJARE

En telefonförsäljare ringer och jag gör misstaget att svara.

Hon ringer från Barnens Bokklubb, där jag tidigare har varit medlem.

De har nu ett sådant bra erbjudande.

Jag låter henne berätta.

Man får antingen en Pippi-bok, eller en Mamma Mu-bok, eller en Pettson-Bok, eller en bok om Prinsessor, eller en spänningsbok.

"Är det någon bok som du tycker verkar extra intressant?"

"Nja, alltså... Mina söner är ju mer inne på bilar och Star Wars."

Enough said!

Vi tackar varandra så väldigt och lägger på.

KAAABOOOM

Inne på Ica ser jag en pappa stå och hålla sitt lilla nyfödda barns huvud tät tryckt mot sin näsa.

Som en smäll mot bröstet kommer jag ihåg känslan, lukten, värmen och lenheten av det mjuka babyhåret.

Det krampar kring hjärtat och mitt babylängt blir så stort att jag vill slänga kundvagnen åt sidan, springa ut till bilen, köra fort till Dalles jobba, slita ut honom därifrån och sedan uträtta babymaking på industriparkeringen.

Jag sansar mig!

Åker och hämtar barnen på dagis och fritids och finner att äldsta sonen har migrän.

Jag kanske ska vara nöjd med mina två gossar trots allt.

De kräver ju sin beskärda del, båda två, med sina sjukdomar och fix idéer.

Om kroppen bara kunde hålla med...

ETT YTLIGT INLÄGG

Ja det är slitsamt! Att ta det mödosamma klivet mot att bli en sexy mama, en milf...

Från att vara mysplaggsmorsan med osminkade ögon, okammat hår och orakade ben.

Nä men seriöst! Jag skulle ALDRIG byta ut myskläderna, aldrig. Och jag orkar inte raka benen varje dag. Hade jag haft möjligheten att lasra bort all behåring däremot..  Jag skulle gjort det direkt.

Men nu ett steg i taget.

Och steg ett är faktiskt att bleka tänderna. Jag vill ha vita, skinande tänder.

Och efter tredje gången, idag, och sammanlagt en timme senare så inbillar jag mig att jag jävlarimej ser ett resultat. Jag kommer att återkomma gällande detta. Om resultatet ger vad som utlovas. Då får ni namn och länk.

Nu ska jag sitta här några minuter till och känna medlet göra mina tänder gnistrande.

DET BLEV EN LITEN FLICKA

Grannfrun och hennes man har fått en liten flicka!

Grannpojken har blivit storebror.

Som vi har väntat på det här.

Och som vi är glada för er skull!

Och att det blev en flicka.

Så perfekt!

 

(Tänk hur så fantastiska saker kan ske. Och man sitter bara hemma och låter andra sköta jobbet. Men man får ändå ta del av deras glädje. 

Tänk! Nu kan jag snart snooza bebis dagarna långa (oh I will Grannfrun, I will). )

KRAM OCH GRATTIS!!

HALLOWEEN!! Eller??

Jo jag fick liksom för mig att Halloween låg och lurade bak husknuten.

Ja men det gör den, tänker ni då.

Jo men visst gör den det, nu.

Men inte när jag "pyntade" för snart tre veckor sedan.

Oooops!

Jag var liksom helt säker på att, det då, bara var en vecka kvar till spökenas afton.

Jag berättade för barnen att "Nästa helg barn, då är det Halloween minsann."

 

Men sedan visade det sig, Ja alltså min mamma kom och talade om för mig, att jag hade fel. 

För Alla helgons dag inträffar inte förrän i november.

What!!

Ja då får vi njuta av diverse spindlar och pumpor lite längre än vad alla andra kanske får.

GÅRDAGENS LÖRDAGSMYS

Jag tänkte att jag skulle visa er vad vi gottade oss med igår.

Chokladpudding med grädde.

Helt allergivänligt!

Helt gjort på ris med andra ord.

Jätte smaskigt!!

Helt klart godkänt med sprayrisgrädde.

Nu ser jag fram emot höstens och vinterns alla tårtkalas.

WHAT IS THIS?

Den senaste veckan har min telefon befunnit sig i Malmö.

Bara fem timmars bilväg helt fel.

Funkar så där med tekniken ibland.

AV EN HÄNDELSE

Råkade jag höra det här på radion idag: Spola fram till den 15e minuten. Karin berättar om hur hon dunkade sitt huvud när hon var liten. Jesper sitter och skrattar åt henne och menar på att hon inte är normal någonstans, att hon är konstig och måste ha fått skador. Och jag blir upprörd över hur han förminskar henne. Jag kan förstå deras jargong. De är ju förmodligen skitbra vänner, som älskar att driva med varandra och Karin har väl förmodligen gått vidare och glömt och tar inte heller åt sig. Men i och med att han sitter i radio och skrattar högt åt "fenomenet" att dunka sitt huvud... Nej JAG gillar det inte. Vår son gör det och det är inte det minsta roligt. Jag undrar hur Karins föräldrar hanterade den här situationen under tio års tid? Uppskattar de att Karins kollega, Jesper, sitter och skrattar åt något som påverkar en familj så negativt att sjukskrivningarna blir ett faktum? Förstår inte Jesper att barn, eller vuxna för den delen, kanske lyssnar på programmet och förstår att han indirekt skrattar åt dem, åt deras beteende, som de inte kan hantera eller kontrollera. Hur kan man, i Sveriges Radio sitta och skratta åt och se ner folk som redan är utsatta. Karin säger, klart och tydligt, att hennes orsak var stress och oro. Stressad och oroade människor mår förmodligen inte bättre av att få höra i media att en man sitter bakom en mikrofon och skrattar åt dem, påpekar att de är "mentalt efterblivna". Sömnforskaren sitter ju och säger att det är ett normalt beteende. KARIN: "MAN MÅSTE INTE ALLS VARA "MENTALT EFTERBLIVEN" JESPER: "Nä man m å s t e inte vara mentalt efterbliven..." Jespers inflikande kommentarer i Karins berättelse... Jag spyr åt sådant här. Det är respektlöst och kan enbart tyda på okunnighet. Den dagen Jesper får ett barn, som kanske växer upp och drabbas av RMD. Vi ser vem som skrattar då.

OM ATT VARA DUKTIG OCH INTE

De senaste veckorna/månaderna har Dalle rasat i vikt.

Och han har börjat ÄTA RÄTT och MOTIONERA.

Det här är INTE den mannen jag gifte mig med. Det här är någon annan. Ett hälsofreak.

Missförstå mig rätt.

Jag är jätte stolt över att Dalle har lyckats så väl. För han har kämpat och ansträngt sig och han har uppnått ett sjukt bra resultat.

Han har till och med börjat ställa klockan på 05.00 för att ge sig ut på en 1,5 timmes lång morgonpromenad.

Det här är ofattbart!

Dalle hatar att gå på promenader.

Han hatar att gå.

Han hatar...

Men han är så förbaskat motiverad och beslutsam.

Och här står jag, eller sitter och blir mindre och mindre motiverad. Jag blir tröttare och tröttare och mer och mer sugen på onyttigheter, socker, ännu mera socker, sena måltider, stora måltider...

Jag kommer längre och längre ifrån det mål som jag och Dalle hade gemensamt från början.

Och jag blir så jävla bitterfittig.

"Jävla Dalle som är så jävla duktig. Varför lyckas han. Han har inte bättre karaktär än vad jag har, egentligen. Varifrån har han fått kraften till det här egentligen???"

Summa summarum: Dalle är så duktig och jag är det inte.

Jag bara misslyckas och misslyckas.

"Jag ooorkar inte. Jag kaaan iiiinte. Jag viiiill iiiiinte" kommer ur min mun.

Istället för lite jävlaranamma.

Så här går mitt tyckasyndommigsjälvprat:
Det är så synd om mig, jag är så trött. Jag måste ha lite socker för att orka ta mig igenom den här dagen.
Det är så synd om mig, jag är så trött. Jag orkar inte äta rätt när jag är så här trött.
Det är så synd om mig, jag går ändå inte ner i vikt. Jag kan likagärna unnan mig det här.

Eller: Tusan! Jag tror bannemej att jag är påväg att lyckas. Då gör det inget om jag unnar mig det här...

MEN STOPP FÖR I HELVETE!

NÅGON GÅNG FÅR DET FAKTISKT VARA BRA.


Till Dalle:

Dalle!! Du är bäst. Ge aldrig upp. Du förtjänar det här. Du är värd det här och du har gjort det så förbannat bra. All cred åt dig som har fått en kämparglöd utan dess like. Jag är bara avundsjuk så bry dig inte om mig. Så fort jag får lite energi tillbaka så kommer jag att vara dig hack i häl.

NU RÅDER DET INGA TVIVEL

Nu är det höst!

Riktigt grå, regnig höst...

Som jag bävade för det här för några veckor sedan.

Som jag crejvade sommaren. Önskade mig tillbaka och hade panik över att värmen, som aldrig riktigt hade kommit, inte heller skulle komma det här året. Nej nu skulle det bara bli kallare och kallare och  k a l l a r e.

Mörkt.

Och kallt.

Och vardagshets.

Men så, nu. Ingen ångest alls över detta. Jag välkomnar den med att hänga upp en höstkrans på ytterdörren, plantera ljung i krukorna på altanen, ta på mig jacka och kängor utan att ens bry mig det minsta om att det är kyligt.

Jag kommer till och med på mig själv att längta lite efter mössa och vantar, dunjacka och snö, adventsljusstakar och förväntansfulla barn.

Och ingen kan ju påstå annat än att hösten faktiskt är riktigt vacker.

HÄR ÄR BILDEN

Men vad hände där???

Varför kom inte bilden med från promenaden på tu man hand??

Tekniken alltså!!

Eller sinnesförvirringen!?!

Men här får ni bilderna som jag smygtog på Dalle när han aktade sina byxor från leran...

LYCKA

Idag hämtade jag ut ett paket åt lillkillen, fullt i godsaker.

OMG! Vilken lycka.


- Ris spraygrädde
- Vispbar risgrädde
- Byggare Bob makaroner (av ris)
- Lasangeplattor (av ris)
- Ljus choklad (och inte ett spår av mjölk)
- Ljus choklad med ris crisp (no milk)
- Ljusa chokladdroppar (no milk)

Halleluja att det finns!!

Äntligen har jag hittat grädde.

Äntligen har jag hittat ljus choklad.

Och på en veganbutik på nätet av alla ställen.

www.goodstore.se

Alla multiallergimammors dröm.

Tyvärr var det dyrt som F.A.N...
Men när det inte finns någon annanstans att få tag på liknande produkter så skiter jag i vilket.

Jag hade nog kunnat betala minst tusen kronor för att kunna ge min yngsta son en "riktig" gräddtårta när han fyller år

För som han har längtat.

Tack Goodstore för snabb leverans.

JAG BLIR SJUK

Igår gjorde vi ett efterlängtat besök hos våra vänner M&M. De har fått en liten en.

Och jag måste medge att det är skillnad på gris och hund. Det är skillnad på en fem månaders kulting vid namn Polly och en fem månaders valp vid namn Alice.

Satan i gatan vilken skillnad det är.

Jag är kär! Jag önskade att barnen inte var allergiska. Jag önskade att Polly var lite mer som en valp än som en sugga som ska böka sönder varenda kvadratmeter av huset.

Nej det är inte det...

Det är bara det att lilla Alice var så mjuk, så söt, så glad...

"Ta en bild på oss" bad jag Dalle.

Men Dalle kan inte fota en valp som vägrar sitta still. Så därför får jag "låna" en bild av fru M.

Fan att barnen är så allergiska...

PROMENAD PÅ TU MAN HAND

"Jag ska bara kolla om jag hittar något roligt" säger Dalle och traskar iväg över lera och vattenpölar med en hand på var byxben för att rädda dem från smuts.

"Jag stannar här" säger jag och vill inte smutsa ner mina nytvättade skor. 

Och så smygfotar jag honom bakifrån, för att han ser så jävla nördig ut med byxor som slutar någonstans mitt på vaden.

ETT TIPS

Jag fick världens bästa tips idag, av lillkillens dagisfröken, för oss föräldrar till barn som är rädda för allt vad läkare och tandläkare heter.

På 1177 finns en rad olika, tecknade, filmer som beskriver och förklarar hur det kan gå till vid olika situationer som ett barn kan "utsättas" för hos tandläkaren och på sjukhuset.

Tummen upp för det.

IPAD- MYSET FORTSÄTTER

Ja alltså det är ju inte bara lillkillen som målar på mormors iPad.

Nej, nej för allt i världen!! Mormor målar hon också och mailar sedan sina bilder till mig.

Oh så tacksam jag är.

Vem behöver sällskapsspel vid ett köksbord?? Inte vi inte. Den tiden är sedan länge förbi.

Och nu håller de på att fota roliga och förvrängda bilder på sig själva.

Gotta love en teknikintresserad mormor som uppskattar barnspel lika mycket som en snart sexåring och en snart fyraåring. Och som tar det på lika stort allvar.

Skickat från min Samsung Mobil

FREDAGSMYS

Och mormor är på besök.

Barnen är lyriska eftersom mormor har med sig sin IPad. Det betyder ju att de kan sitta med varsin och inte behöver turas om.

Så här sitter vi, en stillsam fredagskväll. Barnen med varsin iPad, mormor tillsammans med lillkillen och så jag och Dalle med våra smartphones.

Men guuu så osocialt tänker ni.

Men icke! Mormor och lillkillen sitter och målar på deras "padda" och mailar mig bild efter bild, så jag är ytterst insatt i vad de grejar med och lillkillen är supernöjd.

"Har den kommit??? Mamma, mamma har bilden kommit??"

"Vänta!! Ja nu har den kommit... Men duuu va fiiin."

Och så samma procedur om igen.

En dröm för en småbarnsfamilj.

ONE SIZE SMALLER

Jag vet inte hur mycket wow det är egentligen, men idag kom jag i de här byxorna.

Blir ni inte imponerade? Nähe!? Men då ska ni veta att de är en storlek mindre än vad jag brukar ha på byxor.

Känns ganska fräscht tycker jag.

Nu gäller det att jag inte äter upp mig under helgen bara...

A LOT OF WOODS

Huj som jag har staplat ved idag.

Lagt upp, hämtat mer, lagt upp, hämtat mer, hälften rasar ner, lagt rätt, hämtat mer, lagt upp, hälften rasar ner igen... Men guud!!

Svetten sprutade så jobbigt var det.
Men jäklar, jag skulle klara det här.

"Så fort du är färdig får du lägga dig på soffan. Kom igen! K O M  I G E E E N  NU!!!"

"Jag blir imponerad!" ropar grannen nedifrån backen.

Jo jag tackar!! Jag är ganska imponerad själv faktiskt.

Två och en halvtimme tog det. Sen var det klart. Frusen av allt stelnat svett gick jag in.

Om jag sedan la mig på soffan!?

Nej det fick jag aldrig tillfälle till. Men det är en helt annan historia.

DET ÄR RÄTT SÅ MÖRKT NU

På mornarna när vi vaknar.

Kan det vara därför som det är extra trögt att gå upp??

Mörker och kyla. En människas (min) värsta fiende.

APROPÅ FÅFÄNGA

Jag tänkte att jag skulle visa er mitt urtjusiga nagellack.

Stylish don't ya all think!!

OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV

Här tycker jag att jag är ganska fin i håret. Luggen i en slarvig fläta och allt nackhår uppsatt med hårnålar. Enkelt, slarvigt men ändå fint.

"Som en söt skolflicka tycker Dalle"

Ni behöver inte vara oroliga. Detta är inte på långa vägar påväg att bli en skönhetsblogg.

Bara en schleten småbarnsmamma som råkar se sig i spegeln och upptäckter att:

"MEN WHAT THE F.U.C.K!!! I LOOK LIKE A MESS." (låååååång suck) "Jaja så kan det vara. Jag är ingen naturlig skönhet med andra ord. Jag får helt enkelt slita lite för att se lite fräsch ut och just idag orkar jag då rakt inte anstränga mig."

BILDBEVISET

Spana in mes-tofsen!!!

Inte mycket att skryta om eller hur?!

Ja det är nästan så att jag skäms. Men bara nästan.

MEN VAD ÄR DET

För en Stig-Helmer tofs som jag har gått med hela dagen??

Varför har ingen sagt något? Och med någon så menar jag naturligtvis Dalle för han är den enda som jag träffat idag, bortsett från barnen då.

Okej att man kanske inte förväntas var snygg och klanderfri när man, en söndag, röjer ur garaget. Men ändå...

Hallå nån måtta får det väl ändå vara?! Det räcker ju med att jag är osminkad och därför har två stora IKEA-kassar under ögonen... Jag behöver väl inte se ut som ett vrak i håret också.

Nä men allvarligt jag bryr mig inte ett dugg om hur jag ser ut i håret när jag går hemma och mucklar. Jag ska ge er ytterligare bildbevis på det.

Hang on there!

HUR MYCKET MINNS DU

Av vad du gjorde och vad som hände just den här dagen för nio år sedan?

Det jag minns är vaga ögonblick. Kanske ganska imponerande med tanke på mitt fruktansvärt dåliga minne. Men du kanske minns vad du åt till middag till och med?!

Jag minns att jag och Dalle låg, i det som då var vårt sovrum och tittade på de sena nyheterna.

Några ungdomar hade kört av vägen någonstans. Man fick se bilen, hur den låg tillknycklad ute på en åker. Någon hade tydligen dött... 

Jag skulle upp tidigt dagen efter för att göra allra första dagen på min praktik.

Sedan minns jag att mamma ringde. Jag vet inte om jag svarade direkt, om hon fick ringa flera gånger eller om hon kanske ringde Dalle tillslut? Eller ringde hon gång på gång tills jag fattade hinten och svarade? Eller svarade jag på första signalen? Oväsentligt egentligen.

Mamma berättade att min kusin hade varit med om en trafikolycka och omkommit och jag förstod att det var om honom som nyhetsinslaget hade handlat om. Han hade inte kört själv, men inte haft något säkerhetsbälte på sig. De hade kört väldigt fort. Väldigt fort...

Sen minns jag faktiskt inte mer av den dagen. Mer än att jag, i chock handlade väldigt rationellt.

Nästa minnesbild är ifrån dagen efter då jag tidigt går upp och ringer till min handledare och förklarar att jag nog inte kan komma.

Jag är rädd för att sitta bredvid, i en bil, när någon kör för fort. Och jag minns hur svårt det har varit, genom åren, att få den som kör att sakta ner. Sakta ner på grund av riskerna, på grund av att man faktiskt kan dö. Man är mesig då, om man är rädd. Inte hjälper det att man förklara att jag faktiskt vet vad som kan hända. Den som kör, kör för fort har ingen respekt, ingen respekt för andra, ingen respekt för livet.

Jävla coola killar som är unga och dumma och som tror att de är odödliga. Att de, trots att de bara har haft körkort i några månader, tror att de är bäst i världen på att bemästra ett fordon på fyra hjul som dundrar fram på en smal skogsväg i 120 km/tim. Som triggas igång av att se tjejen i baksätet krampaktigt hålla sig fast i sätet för att inte kasta sig ut genom dörren i ren panik. Som triggas igång och njuter och trampar mer och mer på gasen ju mer hon skriker "SLUTA DÅ FÖR HELVETE". Som hånfullt flinar åt sin kompis som sitter i passagerarsätet och låtsas som att han tycker att det här är hur roligt som helst, trots att han spänner hela sin kropp och ber en tyst bön om att det här ska gå väl. Istället för att ta tjejens parti och våga höja rösten och be sin kompis att stanna biljävlen.

Kanske klarar man sig, kanske dör man.

Kanske är det bäst att inte chansa.

Kanske är det plötsligt försent.

R.I.P

FRU MÄRKVÄRDIG TIPSAR

Er om en en påse choklad, så god att guds änglar gråter av lycka.

"Smash! Sweet, salty and crispy"

Det är alltså krispiga och saltade majssnacks (typ Sombrero) doppade i mjölkchoklad.

Himmelriket!! Jag är beroende.

KVÄLLS GRILLNING

Grannfrun ringer på eftermiddagen och undrar om vi vill komma bort och grilla lite korv.

Klart vi vill det! Så vi trotsar snålblåsten och traskar bort. Promenaden, som borde ta max fem minuter, tar minst en halvtimme. Känns det som i alla fall. För det ska stannas och plocka nypon. Nypon tappas. Nypon försvinner. Någon måste springa hem igen för att plocka nya nypon. Någon ramlar och tappar sin pinne. Någon går myrsteg. Någon (jag) får gråa hår...

Men fram kommer vi och korv får vi, plus trevligt sällskap. Och barnen får leka, slåss, leka lite till, slåss igen och får en utskällning på köpet, leker vidare, hoppar studsmatta, krockar på studsmattan och då är det hög tid att gå hem.

THE END!

DET FLYTER INTE DIREKT PÅ

Fy jag orkar inte idag.

Jag har en huvudvärk som vägrar att gå över och jag är trött som ett torrt gammalt as.

Jag har sovit pissbajsskit i natt eftersom Lillkillen har haft en dunkfest utan dess like.

Vi har varit på bup och jag känner mig frustrerad över ovissheten.

Jag var även i kontakt med barnläkaren igår och hon tyckte att det vore på sin plats att göra ett nytt patch-test och pricktest för att se om han verkligen inte är allergisk mot något mer.

Något mer? Vad mer kan han vara allergisk mot? Majs? Ris? Potatis? Nej det går inte. Vad ska han leva av då egentligen?

Vatten och... kokos?? 

Orimligt! Jag accepterar det inte.

JAG ÄLSKAR...

Åh vad jag älskar lukten av en torktumlare som går på högvarv.

Ni vet, det luktar liksom varmt, torrt... Varma och torra kläder.

Och det är en underbar doft.

Jag vill bara stå och sniffa med näsan ner mot källaren där vår torktumlare står.

Att sedan få ta på sig kläderna medan de fortfarande är varma och nytorktumlade.

Det är en annan kärlek det...

THINK BIG

 "Aim for the moon.

If you miss, you may hit a star."

W. Clement

Den här är till dig, Dalle och alla ni andra som inte riktigt vågar tänka stort och drömma (även jag själv ibland).

Jag råkade nämligen yttra min vision för de kommande månaderna och Dalle tyckte att jag kanske inte ska ha så höga förväntningar. Jag blir kanske bara besviken.

Men då förklarar jag att Nej det kommer jag inte alls att bli!! För jag kommer att ha så roligt på vägen, att det, i slutändan, kommer att vara värt det oavsett om det går åt helvete, eller inte.

Och så råkar jag se ovanstående ordspråk på Facebook (där lär man sig mycket) och känner att jag hade rätt. Jag gjorde rätt i att drömma stort. För det handlar inte om att jag har för höga förväntningar. Jag ser snarare chansen till möjligheter, upplevelser och glädje. Och det väger tyngre för mig än att verkligen nå ända fram till målet. Det är det som är min stjärna.

I'LL SHOW YOU WHAT I'VE BEEN DOING

IGÅR, PÅ LÖRDAG FÖRMIDDAG, ÅKTE JAG OCH MIN ÄLDSTA SON TILL MORMOR FÖR ATT BLI OMHÄNDERTAGANA.

VI FICK FIKA, LUNCH OCH MIDDAG. DET ÄR VAD JAG KALLAR ATT BLI OMHÄNDERTAGEN AV SIN MAMMA.

SEDAN BLEV DET SCRAPBOOKING. 

OCH ÖVRIG TID DÄR I MELLAN HAR MORMOR OCH HENNES ÄLDSTA BARNBARN SUTTIT MED HUVUDENA TÄTT, TÄTT IHOP, LUTADE ÖVER MORMORS IPAD OCH SPELAT SPEL EFTER SPEL. JAG KAN INTE AVGÖRA VEM AV DEM SOM UPPSKATTAR DET MEST?

JAG KANSKE!!? SOM FÅTT CHANSEN ATT BARA SJUNKA IHOP OCH RÅ MIG SJÄLV.

VI SOV ÖVER. JAG I SOFFAN OCH SONEN PÅ BÄDDSOFFAN. OCH PÅ MORGONEN BJÖDS DET PÅ FRUKOST. 

DÄREFTER SATT DE SNART TÄTT, TÄTT BREDVID VARANN IGEN, ÖVER IPAD:EN OCH JAG KUNDE ÅTERIGEN SJUNKA NER OCH BARA NJUTA OCH SAMLA KRAFT.

ÅH HALLELUJA VAD VÄRDEFULLT DET HÄR VAR.

TACK MAMMA! JAG ÄLSKAR DIG.

IDAG MINSANN

Åh jag har fått mycket gjort idag och klappar mig själv på axeln.

Som "belöning" ger jag mig själv en coca cola light.

Det är så skönt när man äntligen känner att man får gjort det som man skulle gjort för flera dagar sedan.

Fullproppad i mediciner och en timmes lektion i avslappning hos sjukgymnasten, på morgonkvisten, det satte ribban för den här dagen. Lovely!

Jag är så mycket mer på topp nu än vad jag var igår.  Igår mådde jag ju som en överkörd grävling.

Idag känner jag mig i alla fall som en grävling som vaknat upp ur koman och blivit bortkopplad från respiratorn... typ!

Jag har gjort budget, sorterat papper, gjort orderlistor, lagt dokument i mappar på datorn (det är minsann inget enkelt jobb alla gånger. Har lite svårt att ta bort de viktiga dokumenten som ligger på skrivbordet och som ligger där för att synas. Nu när de ligger i mappar så är jag rädd att jag ska glömma bort dem. Så därför har jag fått döpa mapparna i väldigt iögonfallande namn), jag har drömt lite om Stockholmsreset, jagat grisen som rymt (igen) ifrån sin hage... och dagen är inte slut ännu. Nu borde jag ta tag i DET stora projektet. Men om energin räcker till det?? Hmmm....

Ska nog kolla mailen först.

EN BILD FRÅN MALMÖ

När man är depp så får man tänka på något roligt.

Jag tänker på det här:

Jag och Kija från Big Brother (Malmö - augusti, 2012).

Berättade jag för er att Kija piercade mig i tungan!? Backstage i några vackra flickors omklädningsrum.

Nypiercad.

 Och då kommer jag att tänka på en annan sak som också gör mig glad och det är att nästa gång jag träffar Kija (förhoppningsvis i slutet av oktober när vi ska till Stockholm) då ska hon få göra en sådan här på mig:

En dermal anchor piercing vid nyckelbenet.

 Can't wait!!!

OCH NOBELPRISET I MODERSSKAP GÅR TILL...

Gudarna ska veta att jag idag borde belönas med ett Nobelpris i moderskap.

För som jag har fått anstränga mig för att hålla humöret uppe inför barnen.

Inombords har jag gråtit floder, haft panik och velat lämna barnen, ta bilen och fly.

Istället tog jag med mig barnen och åkte till biblioteket. Där fick de lån-hyra varsin film.

Star wars och Vem-filmerna blev det.

Och nu, hemma igen, sitter de och tittar på dessa och jag smyger mig undan i köket och är ifred.

Jag behöver en paus. En paus från dunkdunkdunk nattetid. En paus från att ligga på sängkanten och trängas med min man och min snart sexåring. En paus från migränanfall och gråt. Jag behöver lite normalt i mitt liv.

Inte blir det så mycket bättre när vi ikväll ska på extrainsatt möte med dagis för att prata om Lillkillen och hans allergier och innan det på föräldramöte.

På med the happy face och le. Lyssna och koncentrera sig och prata och berätta, förklara och beskriva.

Nej jag kommer att bryta ihop och skrika:

"JAAAAAAAAAAG OOOORKAAAAAAAR IIIIIIIIIIIINNNNNTEEEEEEE MEEEEEEEEER."

Dalle vill fixa mig och ber mig ta "en tablett".

Att man ska behöva. Jag tar en chokladbit istället.

Och en till.

Och en till.

Och en, två, tre till...

Fan jag som ska gå på diet.

VAD ÄR DET FÖR ÄNNA FAMILJ

Jag har egentligen?

De ringer från fritids och ber mig att  komma och hämta min äldsta son då han börjar få ont i huvudet.

När vi väl lämnar skolan och kommer ut på gården bryter han ihop och slutar inte gråta förrän tre och en halv timme senare. Då jag har tvingat i honom en hästdos med alvedon. Han somnar och vaknar en halvtimme senare och migränen är borta.

Dalle kommer hem från jobbet, alldeles grå i ansiktet och får snart gå och lägga sig han med, på grund av migrän.

Hur har det kunnat bli så här då?

Jo jag vet väl egentligen svaret på den frågan. Det har ju varit lite si sådär med sömnen de sista veckorna. Lillkillens dunkfest nattetid har stört skönhetssömn en aning om man säger så...

Åh hur ska detta sluta? 

På lördag åker jag och stora sonen till mormor och vilar upp oss lite.

Det känns som att det kan vara välbehövligt.

KLIMAKTERIET?

Kan man vara trettio år och komma in i klimakteriet?

Eller är man för ung då?

Hur ung kan man egentligen vara då?

Jag säger inte att jag har gjort det.

Med gud som jag har svettas idag... Har det ens varit varmt?

"Ja det är varmt" säger Dalle. Men han är ju inte ett dugg pålitlig.

Vad är det mer för symptom förutom svettningar?? Jag måste googla.

Nä men seriöst! Tänk om...? Inget mera gravid... inget mera... mens...

INGET MERA MENS.

Oh sweet lalalala!

Fast det är klart! Med spiral som preventivmedel så slipper man ju också den blodiga biten. 

Kanske är det bara varmt eller kanske är det helt enkelt hormonspiralen som jävlas med mig.

GRISGÅRDEN

Inte så pjåkig för att vara första gången som vi sätter upp grisstängsel...

BF

Barnen har FF och jag och Dalle har BF.

Häääärligt!

Vi har suttit i soffan och njutit. Sett på film, ätit choklad och ostbågar. Ätit lyxigt bröd till frukost med salami, brie och ruccula.

När rastlösheten smög sig på gick vi ut och byggde en grishage åt Polly Polka. Sedan tog vi en tur ut till sjöstugan och bara satt på bryggan och njöt... Vårt! Nästa sommar ska vi då bannemej sjösätta båten, röja vassen och vara här varenda lediga stund och bada, sola, grilla... Nästa sommar ska nämligen bli den varmaste sommaren på 150 år (det här är bara min gissning/önskan. Men kom ihåg var ni hörde det först).

Men just nu är det annalkande höst, med regn. Och i vardagsrummet brinner det i kaminen (loving it). Mysoverallen är på. Nu ska vi se en film till och äta Dalles ljuvliga lasange och bara vara innan barnen kommer hem och det är dags att påbörja förberedelserna iför morgondagens skola och dagis.

Ta hand om er!

MER OM MIKROGRISEN

Vad roligt att så många av er är nyfikna på vår "lilla" mikrogris.

Först och främst vill jag börja med att tala om att begreppet mikrogris faktiskt finns.

Den blir mindre än en minigris. Ungefär hälften så stor. Som de flesta vet är en minigris inte så mini när det väl kommer till kritan. En mikrogris är väl kanske inte så mikro heller, egentligen, 

beroende på hur liten man anser att mikro bör vara. 

De enda fullvuxna mikrogrisarna som jag har sett i verkliga livet är ungefär lika stora (höga) 

som en halvvuxen labrador, kanske.

Även om mikrogrisarna inte blir så stora så blir de tunga eftersom de är så förbaskat kompakta. Men underskatta dem inte. De är snabba och smidiga som fasen. De kan komma upp i en hastighet på 40km i timmen. Försök att komma ikapp den om du kan. Och hoppar gör de, säkert en halvmeter upp i luften. 

Sällskapssjuka kelgrisar är vad de är. Otroligt snälla, lojala och nyfikna men oj så stöniga och envisa. Du får kämpa bra mycket mer med lydnaden än med en hund (på det viset är de mer lika en katt). Men så är de smarta också. De har en mycket högre intelligensnivå än vad en hund har. Därför vet de väl kanske bättre än att gör exakt som vi människor säger åt dem att de ska göra.

Men ordet "nej" det förstår hon, vår Polly Gris.

Hon kommer och går här hemma. Ut och in när dörren står öppen. Det finns en fördel med att bo på landet när man ska ha gris. En trädgård är ett absolut måste, eller närheten till natur där din gris kan få böka fritt. För blir grisen rastlös så åker tapeter, stolar och leksaker i golvet. 

Vi har fått säkra varenda skåpslucka och låda i köket för att inte dess innehåll ska rivas ut dagligen. För de gillar att retas. I alla fall vårt lilla svin. Hon kan öppna ett skåp och får ett nej av oss. Då stänger hon skåpet och tittar nöjt på oss. Efter sin belöning öppnar hon skåpet på nytt. Att de älskar uppmärksamhet är nog ingen underdrift.

Annars går en gris liv ut på att leta mat. De är hungriga jämt och ständigt och blir lätt för tjocka om de får fri tillgång till nedfallna äpplen (jo jag talar av egen erfarenhet). Som godis brukar vi ge vår gris knäckebröd. När vi ska åka bort några timmar brukar vi lägga småbitar av knäckebröd i en aktivitetsboll som man har till hundar. Det uppskattas verkligen och man spar på tapeterna.

Känner din gris sig trygg så kommer hon fram till dig och vill att hon ska klia henne på magen. Då faller hon åt sidan och njuter så pass mycket att hon får gåshud. Där kan hon ligga hur länge som helst. Och slutar du att klia så kommer hon att påminna dig om att fortsätta.

Så har du tålamod och vill ha sällskap och kel i soffan och inte är rädd för att bli väckt på morgonen av en gris som står utanför sovrumsdörren och skriker efter mat. Då är en mikrogris något för dig.

(Maja jag kommer att maila dig inom de närmsta dagarna)

Barnen och en av de fullvuxna mikrogrisarna på Borås Djurpark.

När vi hämtade hem vår gris var hon åtta veckor gammal.

Liten skrutta på åtta veckor.

Cirka nio veckor gammal och redo för bök.

Fem månader gammal och sitter gärna i knät.

Inte en så liten gris längre (fem månader gammal), tung som en elefant men hur kelig som helst.

 

 

 

 

 

 

FÖR NÄRA ÖGAT

Jag gjorde världens tabbe tidigare idag.

Efter att jag hade duschat, smorde jag in mig och deodoraterade mig.

Efter det så petade jag mig i ögat och upptäckte att jag hade deodorant på fingret.

Plötsligt försvann all vätska i ögat. Det blev snustorrt, torrt som i en öken, så torrt att inte en tår bildades... Ja ni kanske fattar.

Det var så strävat och obehagligt och det gick inte över. Jag försökte skölja ögat med vatten, snustorrt. Jag försökte torka med en handduk, ännu snustorrare.

Så beslöt mig för att så länge jag inte blir blind så ska jag skita i det och låta det ha sin gång så att säga.

Och efter en timma så började ögat rinna. Efter ytterligare en timma så låg det en stor smetklumpshinna och skymde sikten. Bort med den och jag var återhämtad.

Vad man kan dra för slutsatser av det här: deodoranter är väldigt effektiva när det kommer till att torka upp. Men för den sakens skull är det absolut inte trevligt att ha det i ögat. Man kan även tro att om du har en kraftig svettproduktion, i liknelse med tårproducering, så finns det ingen deodorant som håller längre än två timmar.

Att jag borde börja med no poo!!?? Jag vet att du vill föreslå det Ida. Men nej. Jag har använt deo i så sjukt många år utan att råka ut för det här missödet tidigare. Jag gissar och hoppas att det dröjer lika sjukt många år till innan jag gör om den här tabben.

JÄÄÄVLA GRIIIS...

Jag är trött på att varje morgon vakna till ett inferno.

Grisen går bärsärkagång i huset i jakt på mat och uppmärksamhet.

Jag ligger och hör det ifrån sovrummet när jag förtvivlat försöker somna om, bara en liiten stund till.

Stolar som välts med ett enkelt rygglyft, tapeter som slits av...

"NEEEJ SLUUUTA FÖR HEEELVETE." Skriker jag så högt att halsen svider efteråt.

"Vad är det mamma?" undrar barnen förvirrat. Gjorde de något fel?

"Inte ni, Polly."

"Döda grisen" väser jag till Dalle innan han går till jobbet.

I'LL SHOW YOU ALL

Ursäkta min frånvaro.

Ja jag har fått bannor för mitt bristande engagemang, aaaoutch.

Nu får ni i alla fall ett axplock av vad som har hållt mig sysselsatt den senaste tiden.

Jag lovar, l o v a r att försöka, verkligen försöka att ge er mer av min tid.

Nu ska jag ge mig ut på nätet och leta billigt och lyxigt boende i Stockholm för fem dagar i oktober. Kanske någon som sitter på en hel massa med tips?

Love ♡

FREDAG

Hade ni en godispåse väntandes på er när ni kom hem från jobbet?

Kände ni att ni hade gjort er förtjänta av den, efter en lång arbetsvecka?

Eller kände ni som jag att ni nog var tvungen att göra er panikförtjänta av den först, innan ni kunde bänka er i soffan för kvällens fredagsmys?

Jag gjorde mig i alla fall delvis förtjänt av den genom att ta en sen  power walk.

Nu ska jag "unna" mig lite hemmagjord start-choklad (ni har väl testat det här receptet?).

Och jag skriver "unna" för då låter det som att jag inte alls har gått och smygätit ur skålen sedan jag gjorde godiset igår eftermiddag.

För det har jag ju absolut inte gjort, inte alls, not...

Och för att vara ärlig så tog jag inte ens promenaden för att göra mig förtjänt. Jag fick bara sådant sug efter kvällssol och frisk luft och, den huvudsakliga anledningen: rymma från högljudda barn en liten stund.

Mys på och njut...

TWITTER

Nu kan ni följa mig på Twitter!!

@FruMarkvardig

Alldeles färskt.

Kunde inte somna i natt nämligen.

Dalle har också twitter, men jag har inte lyckats lokalisera honom där ännu.

Dessa sociala medier, dessa tekniska måsten...

BALADALIDILA

Kan ni förstå hur roligt vi hade det i Malmö!!!

Så kul!! Så  K U L!

Men va trött jag är nu efteråt.

Hujhuj!!

Jag skulle kunna ligga och sova dygnet runt.

Ögonen svider...

Småbarnsmorsor ska inte jobba fram till 03.00 på natten.

De ska gå och lägga sig 21.00, senast.

Nu har vi kommit försent till dagis och skola tre dagar i rad bara för att jag har så svårt att vakna på morgonen. Eller bara och bara.

Vissa sniglar till barn ger en hjälpande hand med att ta en timme på sig att äta en smörgås.

Men snart blir det rutin på det här.

Hösten har i  alla fall infunnit sig. Vi åkte till Malmö på fredagen (där var det fortfarande sommar) och kom hem igen på söndagen och då hade det gått och blivit höst, redan. Det är kallt och löven börjar bli gula på vissa träd.

Inte känner jag mig alls redo för kylan.

Längtar fortfarande efter sommaren...