En ettåring och två tänder

Tänka sig att jag sov bredvid en död val i natt också.

Men när klockan var tre fick jag nog, tog mitt täcke och gick ner för att sova på soffan.

Två och en halvtimme senare irrade jag upp, gjorde välling, smög upp för trappan igen, lokaliserade en gråtandes ettåring uder täcket, bredvid sin pappa. Lämnade rummet igen, svärandes, ner för trappan och kollaps i soffan.

Vill somna om, vill somna om, v i l l s o m n a o m!

Somnar om, minuterna innan klockan ringer. Lönlöst!

Två och en halv timmes sömn är inte optimalt.

Anledning och orsak: En snabb kik in i ettåringens mun och man har full förståelse. Tandköttet är så svullet, redo att spricka upp två risgrynständer vilken sekund som helst.

Inget förstör en nattrutin som ett par tänder.

Alvedonsuppen redo för natten Dalle!

Själv bäddar jag ner mig i soffan.

Friden och flugan

Det spelar ingen roll hur mycket man älskar sina barn, eller hur mycket man uppskattar deras närvaro, eller hur fantastisk tiden tillsammans med dem än är. Bästa stunden på dagen, för en småbarnsförälder, är alltid minuterna efter att barnen har somnat och du kan sjunka ner i soffan och andas ut. Den inre friden och den yttre friden samspelar och varenda muskel i kroppen slappnar av. Det är som meditation, att zappa mellan tv-kanalerna, utan att få höra: "Men jag vill se på Musses klubbhus, men jag vill spela på den lilla, lilla datorn, men jag vill, JAG VILL!" Utan att behöva släpa, bära, akta och vakta, aja och baja, nej, nej och fytillhelvete!

Lugn och ro!

Och då börjar en helvetisk, grotesk mardrömsfluga surra sig fördärvad i något fönster i närheten och den förbaskade friden är förstörd.