Men jag fryser ju

Jag är otroligt känslig när det gäller kyla.
Jag behöver varmt och skönt omkring mig.
Minsta sänkning i temperatur inomhus och jag känner det direkt, så det är ingen idé att försöka lura mig. Jag känner det på inandningsluften.
Jag är sådan att jag mår fysiskt dåligt av kyla, köld gör mig handikappad. Dalle är tvärtemot. När jag fryser, svettas han. Tycker jag att det är kallt, tycker han att det är lagom.

Igår tyckte jag att det hade blivit alldeles för kallt i huset eftersom Dalle hade sänkt temperaturen under dagens solsken och plusgrader. Men framåt kvällens minusgrader sa min kropp ifrån.

Dalle gick ner och höjde shunten, som stod på 3.

Idag säger han, innan han far till jobbet, att han behöver gå ner och fylla på pellets. Vilket han också gör.

1,5 timme senare fryser jag. Mina fötter är köldskadade, ja mer eller mindre. Jag tar Konrad under armen, placerar Melker framför Pippi Långstrump och de sju haven och går ner för att kolla in pannans status. Har den stannat eller vad??

Väl nere ser jag att pelletsförrådet är så gott som tomt och att shunten står på 3.

WHAT??!! Dalles höjning och påfyllning då??

Ljuger han för mig för att spara pellets, pengar eller för att slippa svettas?

Nä nu jävlar.

Jag ringer upp hans mobil direkt. Inget svar! Jag börjar bygga upp en riktig ilska. Vad fan håller han på med?

Efter en stund ringer min goa man tillbaka och undrar hur det går här hemma, med mig och våra två söner? Skit i det du tänker jag och börjar dagens gestapo-förhör.

"Fyllde inte du på pellets?"

"Jo en säck. Jag tyckte att det borde räcka."

"Höjde inte du värmen då?"

"Jo men jag sänkte den idag igen eftersom jag tyckte att det var så varmt."

Jaha!

Nu är Dalle måttligt irriterad.

"Jaha så du ringde bara för att förhöra mig?"

Öööh ja jag gjorde nog det.

"Men jag fryser ju och man kan ju faktiskt börja undra när pelletsförrådet är tomt."

"Nu har jag inte tid att prata mer. Hej då!"

Suck och stön!

Mitt hus är varmt, sista pelletsen brinner upp, mina fötter tinar, Dalle är arg och jag skäms.

Typiskt!

Man kan ju undra alltså

Idag har jag varit på ett större tandläkarbesök. Det tog endast någon minut i tandläkarstolen, men tjugo minuter i väntrummet (??).

Dalle fick följa med, eftersom jag behövde någon som tog hand om Korad medans jag gjorde min undersökning (jag visste ju inte innan att besöket skulle bli så kort).

Under tiden som jag satt och väntade på att det skulle bli min tur, så bar jag omkring på min sötnos. Personalen kom och gick och kastade endast någon hastig blick på mig och mitt barn. Så blir det då min tur. Jag försvinner bort men kommer som sagt strax tillbaka. Då har Konrad hunnit charma hela väntrummet. Han har jollrat och skrattat på sitt underbara sätt. Sköterskorna som går förbi pratar med honom, känner till hans namn och jag blir alldeles...paff. HUR (??) är det egentligen möjligt? Ingen visade något intresse för min son när jag höll honom i min famn. Men så tar Dalle honom i några få minuter och ALLA intresserar sig plötsligt.

Ja! Det är väl klart som tusan att jag blir lite avundsjuk. Är det jag som har en avstötande uppsyn? Eller är det verkligen så att alla kvinnor blir imponerade när män (Dalle i det här fallet) tar hans om sina barn. För tusan, de satt ju endast i ett väntrum tillsammans. Utan lysande gloria ovanför huvudet. Jag har ju faktiskt klämt ut barnet eller hur. Dalle gjorde ju bara det som en annan gör J-Ä-M-T, jämt, jämt.

Ja där har vi det. Inte undra på att kvinnor får stora chocken när papporna "plötsligt" visar sig utanför hemmets fyra väggar tillsammans med sina barn. Det är ju vi, mammorna som alltid gör det annars. Nej, nej jag vet. Män gör det också. Män och kvinnor tar lika mycket ansvar bla bla bla.

Men det får mig ändå att fundera vidare på VARFÖR vi mammor måste ta på oss allting? Och få dåligt samvete om vi inte gör det. Varför måste vi, precis som om männen var förståndshandikappade, ta på oss allt ansvaret. Männen kräver det ju inte av oss. Men per automatik så gör vi det ta mej fan ändå...och så passar vi på att klaga lite också på att vi A-L-L-T-I-D får göra A-L-L-T-I-N-G! Ja vi då är ett lustigt folk, vi kvinnofolk.

Just precis så där:

Ja jag tittade på Operah. Och Celine Dion var där. Hon tillsammmans med en fantastisk liten flicka sjöng: I'm everything I am because you love me. Och det slog mig att fasiken...Det är ju just precis så det är ju...

Just så här:

I'm everything I am because you love me.

Snöoväder utanför

Det är ett hiskeligt snöoväder utanför. Jag hoppas verkligen inte att strömmen kommer gå. Den har ju en tendens att göra det när man bor så här på landet. Här bryr man sig inte om att plocka ner el-ledningarna som hänger i luften. Vi fick information på posten om att dessa skulle grävas ner (som de gjorts i övriga landet), detta skulle ske innan slutet på det år som var för fleera år sedan. Nu ska de tydligen få hänga kvar. De ensamma stackarna. De sista av sin sort. Och vi, vi kommer få strömavbrott så fort det blåser och snöar för mycket. Och alltid, alltid kommer dessa oväder när det är något intressant, roligt, viktigt, livsavgörande på TV. Som ikväll, då det lilvsavgörande programmet: MELODIFESTIVALEN, kommer. Om strömmen försvinner kommer jag ju inte hänga med i nöjesvärlden. Gud förbjude!

Nu skulle min tvååriga son säga "tyst!", han har precis lärt sig att säga detta och förstår mycket väl innebörden. Pratar man, så kommer det bestämt från hans sida "tyst!" Med andra ord gäller det att inte babbla på för mycket.

Go Melodifestivalen! Kanske kommer jag att få höra 50% av de bidrag som deltar. Minsta pojken kommer förmodligen dra igång sitt kolikskrik lagom till det att programmet startar.

Pippi bada

Nu kommer tvååringen ner från sitt sovrum. Han har tagit av sin Pippi Långstrump docka alla kläderna och vill bada henne. "Pippi Bada."

Att fira alla hjärtans dag

Eller inte? Idag vaknar jag av att Melker ropar från övervåningen. Kollar klockan om det är en okej tid att vakna på? 06.00 Helt dugligt. Sparkar på Dalle så att han kan springa upp och hämta stora pojken. Springa och springa. Han seegar sig upp, stackarn. Trött av att aldrig få nån sovmorgon. Själv är jag vaken fleera gånger på natten för att trösta, amma och parera sparkar från Konrad. Nu är enda chansen för mig att verkligen sova ikapp. Så vi somnar om tätt brevid varandra, Konrad med min tutte i sin mun.

När klockan närmar sig 08.00 så vaknar Konrad igen. Nu är det dax för oss att gå upp. Ont som tusan har jag i ryggen av att ligga så snett hela nätterna. Nackdelen med att ha sin bebis sovandes mellan oss i sängen. Ropar in Dalle, så att han kan ta Konrad och så att jag kan hasa mig, kvidande, ur sängen. Melker kommer inrusandes och ska krama lillebror, på sitt klumpiga och hårdhänta tvåårssätt. Konrad blir, som alltid, missnöjd och Dalle får fly ut i vardagsrummet med bebisen.

Jag kommer ut ur sovrummet, dax att göra frukost. Daglig rutin. Dalle tar tag i mig, där han står och byter blöja på Konrad. Han omfamnar mig och ger mig "puss på alla hjärtans dag".

"Ja just det! Det är ju idag" utbrist er jag och försöker undvika att han ska känna min morgonandedräkt.

Dalle vill gå och lägga sig igen. Men jag ber honom stanna uppe eftersom jag, Melker och Konrad har gjort en alla hjärtans dag present till honom. Melker har ju också målat en teckning. Så jag gör frukost. Melker hjälper mig att koka kaffe. Han räknar måtten "åtta, nijo, åtta, nijo" och får trycka på "på-knappen". Sen står han intresserat och tittar på hur kaffet rinner ner. "kaffe farlit" säger han. Och visst är kaffe farligt, om inte så är det i alla fall varmt. Jag kokar te till mig själv. "Mamma kaffe" kallar Melker det för. Juicen är "gult kaffe."

Frukosten är färdig och Dalle får sina "presenter".

Scrapbookat barnens fotavtryck som hastigast och Melker har målat en fantastiskt fin teckning.

Dalle blir glad. Frågar var han ska göra av "kortet" med fotavtrycken? Jag säger att vi får väl hänga upp den på vägen eller nått.

Efter frukosten går Dalle och Melker upp till Melkers sovrum. Jag somnar Konrad i vagnen ute i på altanen i det vackra, iskalla vintervädret.

Årets alla hjärtans dag firande är över. I eftermiddag ska vi hem till goda vänner och äta middag.

Och jag vill inte ändra på nått.

Vardagsmys

Vi sitter i godan ro framför "Makka Pakka" och hans vänner i drömmarnas trädgård och väntar på Bolibompa. Stora pojken, Melker två år, sitter brevid mig och äter våffelsmörgås. Konrad sitter i mitt knä och suger på handen var på han lägger en kaskadspya över hela sig själv. En klick med kräks hamnar på Melkers knä. Han stannar upp i sitt våffelsmörgåstuggande, sliter blicken från favorit "Pakka" och tittar ner på sitt knä och suckar uppgivet "ååh mä guuud."

Snabbt får jag torka knät rent så att han kan flytta sig en meter bort från oss i soffan. Den spyskyldige, Konrad själv ler och är helnöjd... Han har ju besparat sig en kvälls magknip nu.

Att bita ihop

Ja det gäller väl helt enkelt att bita ihop antar jag... När stressen och hysterin ger sig till känna.
Detta resulterar väl sen i stel käke som orsakar huvudvärk och andra muskelspänningar.

Men hellre bit ihop än bryt ihop. För att bryta ihop det är inte riktigt rätt refräng i min familj.

Jag:

Är så tacksam över att jag har fått två underbara barn som mår bra (bortsett) från nån förkylning hit och dit.

Är även tacksam över att min familj, släkt och mina vänner är friska.

Är tacksam över att jag är älskad.

Är tacksam över att vi har ett stort fint hus att leva i och alla materiella ting vi kan tänkas behöva.

Är tacksam över att vi lever det fantastiska liv vi lever. Jag önskade att det aldrig skulle ta slut.

Är tacksam över att jag har min man, Dalle.

Är helt enkelt nöjd med tillvaron (imorgon kanske jag svär åt den).

Varför

Ja varför är det så att när man säger till sin två åriga son: Nej Melker gör inte så!! Så fortsätter han ändå. Och fortsätter och fortsätter...Varför egentligen?? Och när han till slut fattar att han gör fel så skrattar han...

Hell-hour

Rickard Sjöberg från Postkodmiljonären beskrev timmen mellan dagishämtning och middagsmaten som "Hell-hour." Gud så passande!

Bajslukt

"Konrad har du bajsat?" Han somnade vid bröstet när han åt, min son. Bajsluktande ångor stiger från hans runda lilla kropp. Om det är bajs det vet jag inte ännu. Pojken släpper fisar som luktar värre än när de kommer från en svettig, hårig, finsk tyngdlyftare.

Hon

Här är jag, Johanna. Gift, har två små barn. En på två år och en på sju veckor och har nu tre bloggar. Mina söner, Melker och Konrad har sedan tidigare varsinn blogg.

Som mamma, speciellt nu när jag är mammaledig, så handlar ALLT om att vara just mamma. Mina barn är det viktigaste i mitt liv... så klart! Men jag anser mig vara för märkvärdig för det. Jag behöver något för mig själv, något eget, något att slänga all dynga på, för att undvika att kasta den på min familj. En blogg. Jag gillar det, dagboksskrivandet på internet. Ordbajsandet. Resultatet blir: The blogg of Fru Märkvärdig.
Så skrivandes med en hand, med Konrad ätandes från vänster tutte, skriver jag nu för allra första gången i M-I-N blogg.