Som vanligt tar jag vagnen, med en sovandes bebisKonrad i, och går skogspromenaden strax efter klockan nio på morgonen.
Hemma igen och jag smiter in duschen.
Då börjar det blixtra framför ögonen.
Fan jag skulle sovit mer i natt, tänker jag.
Tror att det ska gå över, men det blir värre.
Plötsligt får jag tunnelseende, blir illamående, kräks och kan inte hålla huvudet uppe.
Jag går raka vägen in till sovrummet och försöker sova.
Spyr några gånger till och känner mig manglad. Det sticker i ansiktet och jag tänker att:
Hjälp! Tänk om jag får en hjärnblödning.
Dalle och barnen flyr huset.
Och jag somnar till slut.
Några timmar senare vaknar jag till liv igen.
"Ring till sjukvårdsrådgivningen" råder alla mig, så det är vad jag gör när rösten slutar sluddra.
Jag rabblar upp alla symtom.
Sjuksköterskan är trevlig!
"Mhm mhm mhmmmm!!!" säger hon och tycker inte alls att jag är överdriven som ringer nu, trots att jag redan känner mig bättre.
"Har du druckit något särskilt den senaste tiden?" frågar hon sedan.
"Öööööh???"
"Ja har du druckit mycket alkohol?"
"Alltså! Jag ammar för fullt så NEJ!"
Och så brister vi ut i skratt båda två och kommer överens om att det kanske kan vara sömnbristen som är boven i dramat.
Kanske!
"Du måste åka in om det kommer tillbaka" råder sköterskan. För hon kan ju inte garantera att det inte är något annat, farligt, som faktiskt pågår.
"Absolut!"
"Nu lägger du dig och vilar, så gott det går med två små barn, varav en ska ammas."
"Absolut!"
"För du kommer vara väldigt trött nu efteråt."
Oh yes! Trött är bara förnamnet.
