När vi fick vår första son, passade vi på att gå och lägga oss en stund så fort det fanns tillfälle. Det var välbehövligt och vi unnade oss det och alla runt omkring oss ansåg att vi var värda det.
Alla var förstående:
"Inte konstigt att ni är trötta, ni har ju ett litet barn"
Nu när vi har fått en son till, finns det inte en chans till att gå och lägga sig. Inte en chans att ta igen förlorad sömn. Även om vi vill och behöver så går det inte att unna sig det.
Inte heller omgivningen tycker synd om oss.
Inget: "Inte konstig att ni är trötta, ni har ju två små barn."
När man får barn nummer två, får man tydligen stå på egna ben.
Klara sig själv, bita ihop.
Ja nu har vi bitit ihop i tio månader.
Nu är det dax för att bryta ihop.
För sömnbrist måste vara jäkligt farligt för hälsan.
Inte nog med att du åldras tio år om dagen, ditt tålamod är i bott, ditt humör är lågt, din hjärnkapacitet stannar upp, motivationen dör ut, du vill bara äta onyttigheter, du minns inte om du tättat håret, du mår illa, du har ont i huvudet...
.
.
.
Ja detta ÄR ett klagoinlägg!
För det var längesedan det kom ett sådant.
Men annars har det varit en bra dag!
