Självklart ska en liten tvååring ha sju påskägg...
Det är extremt ekonomiskt att få sju påskägg. Vi kommer ju inte att behöva köpa lördagsgodis till honom på... Ja evigheter.
BebisKonrads påskbrev gillade vi dock snäppet bättre. Det innehöll några majskrokar. Alldeles, alldeles underbart. Fantastiska föräldrar som tänker till.
Dessa majskrokar kommer vara härligt sega den dagen då han får gnaga på dem.
måndag 13 april 2009
Nu fick jag nog
Två sömnlösa nätter. Förkyld bebis som inte vill något. Inte sova, inte äta, inte vara lugn, inte vara glad. Men som hemskt gärna vill vara ledsen, grinig, hysterisk, snorig och febrig.
Igår kväll ringde vi till sjukvårdsrådgivningen och frågar om man kan dela tvååringens stolpiller Alvedon och ge till den febriga pojken. Vi kan ju inte åka och handla mediciner eftersom det är påsk och röda dagar i oändlighet (aldrig kan det vara positivt med att ha mycket ledighet tillsammans). Mycket riktigt, så kan man dela stolpiller. Men de tycker att vi ska ringa till akuten följande dag. De kanske kan lämna ut "riktiga" mediciner.
I morse, strax efter 06.00 så höll mitt lugn på att bryta samman.
Trött som ett as väser jag till Dalle att han får ringa till akuten och fixa fram näsdroppar.
"Mmmm"
När två minuter gått och Dalle fortfarande inte öppnat mer en ett halvt öga blir jag hysterisk. Ja för det blir man när man är dödstrött.
"Jag får väl ringa själv då" gastar jag och häver mig upp ur sängen med bebisKonrad i famnen och klampar ut i köket.
Jag ringer nummret till akutmottagningen. Hamnar på en växel någonstans.
"Hej jag har en genom förkyld fyra månaders bebis här..."
"Ja ha då kopplar jag dig vidare till sjukvårdsrådgivningen..." Klick!
Men va... Kopplade hon bort mig, kärringen??
Jag lägger på och ringer upp samma nummer igen, hamnar i samma växel, hos samma tant.
"Ja hej! Det var jag som ringde nyss angående en förkyld bebis..." "Nu är det så att jag redan har pratat med sjukvårdsrådgivningen och de tyckte att jag skulle kontakta akuten."
"Kopplade de dig inte vidare då?"
"Nä för jag pratade med dem igår och de tyckte vi skulle avvakta till idag (det hade du ju hört om du inte kopplat bort mitt samtal, din satkärring, don't mess with me jagharintesovitpåtvådygn)."
Äntligen blir jag kopplad till akutmottagningen av en, tro det eller ej, ännu surare växelkvinna.
På akuten är de jätte trevliga. Kanske inte överlyckliga över att en grinig småbarnsmamma ringer dit och ber om att få näsdroppar. Men som tur är, så är det okej att hämta ut lite näsdroppar, så att vi klarar oss till imorgon.
Jag försäkrar mig om att jag själv inte behöver åka in, tillsammans med bebisKonrad. Men nej då! Det går så bra att skicka sin yrvakne man.
När Dalle sen kommer tillbaka hem, med näsdropparna. Så är han super nöjd. Sköterskan på sjukhuset var ju så snygg. Smal, med stora bröst (kanske silikon). Ja allt som hans fru INTE är. Ingen fara! En blick på Dalles frissyr och jag VET att sköterskan förmodligen har bitit sig i läppen för att inte skratta honom rätt upp i ansiktet.
Igår kväll ringde vi till sjukvårdsrådgivningen och frågar om man kan dela tvååringens stolpiller Alvedon och ge till den febriga pojken. Vi kan ju inte åka och handla mediciner eftersom det är påsk och röda dagar i oändlighet (aldrig kan det vara positivt med att ha mycket ledighet tillsammans). Mycket riktigt, så kan man dela stolpiller. Men de tycker att vi ska ringa till akuten följande dag. De kanske kan lämna ut "riktiga" mediciner.
I morse, strax efter 06.00 så höll mitt lugn på att bryta samman.
Trött som ett as väser jag till Dalle att han får ringa till akuten och fixa fram näsdroppar.
"Mmmm"
När två minuter gått och Dalle fortfarande inte öppnat mer en ett halvt öga blir jag hysterisk. Ja för det blir man när man är dödstrött.
"Jag får väl ringa själv då" gastar jag och häver mig upp ur sängen med bebisKonrad i famnen och klampar ut i köket.
Jag ringer nummret till akutmottagningen. Hamnar på en växel någonstans.
"Hej jag har en genom förkyld fyra månaders bebis här..."
"Ja ha då kopplar jag dig vidare till sjukvårdsrådgivningen..." Klick!
Men va... Kopplade hon bort mig, kärringen??
Jag lägger på och ringer upp samma nummer igen, hamnar i samma växel, hos samma tant.
"Ja hej! Det var jag som ringde nyss angående en förkyld bebis..." "Nu är det så att jag redan har pratat med sjukvårdsrådgivningen och de tyckte att jag skulle kontakta akuten."
"Kopplade de dig inte vidare då?"
"Nä för jag pratade med dem igår och de tyckte vi skulle avvakta till idag (det hade du ju hört om du inte kopplat bort mitt samtal, din satkärring, don't mess with me jagharintesovitpåtvådygn)."
Äntligen blir jag kopplad till akutmottagningen av en, tro det eller ej, ännu surare växelkvinna.
På akuten är de jätte trevliga. Kanske inte överlyckliga över att en grinig småbarnsmamma ringer dit och ber om att få näsdroppar. Men som tur är, så är det okej att hämta ut lite näsdroppar, så att vi klarar oss till imorgon.
Jag försäkrar mig om att jag själv inte behöver åka in, tillsammans med bebisKonrad. Men nej då! Det går så bra att skicka sin yrvakne man.
När Dalle sen kommer tillbaka hem, med näsdropparna. Så är han super nöjd. Sköterskan på sjukhuset var ju så snygg. Smal, med stora bröst (kanske silikon). Ja allt som hans fru INTE är. Ingen fara! En blick på Dalles frissyr och jag VET att sköterskan förmodligen har bitit sig i läppen för att inte skratta honom rätt upp i ansiktet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)