måndag 22 mars 2010

Tusen inlägg

Detta är det 1 000:e inlägget!

Det firar vi med McDonalds!?!
Eller inte:

"Det ser ut som samma Happy meal.
Det är det också.
Men den andra bilden togs när maten legat framme – i ett år.
Den amerikanska näringsfysiologen Joann Bruso, 62, bloggar om hälsosam mat för barn.
Hon ville ta reda på om det stämde som hon hade hört: att mat från hamburgerkedjan McDonalds innehåller så mycket konserveringsmedel att den håller sig till synes oförändrad oberoende av hur länge den ligger framme.
– Jag bestämde mig för att observera ett Happy Meal som fick ligga framme, säger hon till Aftonbladet.

För några dagar sedan fyllde hennes Happy meal ett år – och bilderna talar sitt tydliga språk. Maten har inte möglat eller utvändigt förändrats i princip någonting.
– Den torkade lite, men det som överraskade mig var att inga insekter brydde sig om den, inte ens flugor, säger Joann Bruso.
Om mat inte bryts ner efter att ha stått framme i ett år – hur bryts den då ner i barnens kroppar, undrar hon.
– När jag växte upp var McDonalds nytt och folk gick dit kanske en gång i månaden. I dag ger föräldrar sina barn snabbmat flera gånger i veckan. Det är oroande.

Stephan Rössner är professor i hälsoinriktad beteendeforskning på Karolinska universitetssjukhuset. Han håller just nu på att skriva en bok om konserveringsmedel i mat och tycker Brusos resultat låter märkligt.
– Hamburgerbrödet kan eventuellt ha konserveringsmedel i sig, men det är svårt att tro att inte pommes fritesen skulle bli dåliga, säger han.

Oavsett vilket säger han att det är dumheter att maten inte skulle brytas ner i kroppen bara för att den inte bryts ner i luften.
– I kroppen har vi inte bakterier som bryter ner maten, vi har enzymsystem.
Petra Whitehead är presskontakt på McDonalds Sverige.
– Vi kan inte kommentera bilderna eftersom maten kommer från ett amerikanskt McDonalds.
Skiljer sig ingredienserna åt från land till land?
– Det kan de göra, jag vet inte. Men vi kan inte kommentera något som inte hänt på våra restauranger."

Så fruktansvärt vidrigt!

Jag:

Jag har varit och lämnat barnen på dagis.

Treåringen studsar in, han är överlycklig över att det äntligen är måndag igen.

Ettåringen börjar gnälla när vi närmar oss småbarnsavdelningen och gnällandet övergår i hysteriskt och otröstligt gråt när jag lämnar över honom till fröken.

Med tankarna långt borta kör jag hem igen. Dalle får komma och krama mig och jag vill krypa ihop till en hög och gråta.

Stackars, stackars lilla son. Vi är fruktansvärda föräldrar...

Efter en timme ringer telefonen.

Varenda muskel i min kropp stelnar när Dalle går för att svara.

"Hallå! Ja, ja jag förstod det..."

Jag spetsar öronen! Nu måste vi åka och hämta ettåringen. Han är otröstlig, hysterisk...

"Jaså! Ja det var ju goda nyheter. Ja det var snällt att ni ringde" säger Dalle och lägger på luren.

Jag tittar frågande på honom.

"Konrad leker!"

"VA???"

"Konrad sitter i frökens knä och leker."

"Eeeh!"

"Han till och med ler!"

"VA! Du skojar!!!"

"Nej!"

"Åh jag trodde att de skulle ringa och be oss komma."

"Ja men jag med! När jag såg numret."

"Leker han verkligen?"

"Ja!"

Aaaaaaah! Lyckorus! Jag kryper ner under filten, i soffan, för att hålla tårarna borta.

Han leker, han lekar, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker.