Jag:

Jag har varit och lämnat barnen på dagis.

Treåringen studsar in, han är överlycklig över att det äntligen är måndag igen.

Ettåringen börjar gnälla när vi närmar oss småbarnsavdelningen och gnällandet övergår i hysteriskt och otröstligt gråt när jag lämnar över honom till fröken.

Med tankarna långt borta kör jag hem igen. Dalle får komma och krama mig och jag vill krypa ihop till en hög och gråta.

Stackars, stackars lilla son. Vi är fruktansvärda föräldrar...

Efter en timme ringer telefonen.

Varenda muskel i min kropp stelnar när Dalle går för att svara.

"Hallå! Ja, ja jag förstod det..."

Jag spetsar öronen! Nu måste vi åka och hämta ettåringen. Han är otröstlig, hysterisk...

"Jaså! Ja det var ju goda nyheter. Ja det var snällt att ni ringde" säger Dalle och lägger på luren.

Jag tittar frågande på honom.

"Konrad leker!"

"VA???"

"Konrad sitter i frökens knä och leker."

"Eeeh!"

"Han till och med ler!"

"VA! Du skojar!!!"

"Nej!"

"Åh jag trodde att de skulle ringa och be oss komma."

"Ja men jag med! När jag såg numret."

"Leker han verkligen?"

"Ja!"

Aaaaaaah! Lyckorus! Jag kryper ner under filten, i soffan, för att hålla tårarna borta.

Han leker, han lekar, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker, han leker.