När jag var liten så var jag livrädd för att sova över hos folk.
Övernattningar utan mamma och pappa var ångestladdade.
Varför det var så har jag ingen aning om.
Jag led väl av seperationsångest.
Mina systrar hade absolut inga problem med att sova över hos sina kompisar. Själv kom jag på de mest fantasifulla undanflykter.
Än i dag har jag svårt att sova borta. Att jag klarat av att sova på BB i flera dagar utan min familj är stort för mig.
Det här med övernattningar är högaktuellt hemma hos oss nu.
Barnens farmor envisas med att två och ett halvt åringen ska sova över hemma hos dem.
Men tänk om det blir lika ångestladdat för honom som det var för mig?
Tänk om deras övernattning, utan mamma och pappa blir lika ångestladdade som för mig.
Tänk om alla rutiner som jag och Dalle har kämpat så länge för, förstörs genom att två och ett halvtåringen blir rädd?
Han är ingen modig liten grabb. Han är blyg och jag känner så väl igen mig i hans ängslighet. Jag vill skydda honom från alla otrevliga upplevelser som jag vet att man stöter på när man inte vågar. Jag vill att allt ska gå i hans egen takt.
Hur ska jag kunna släppa taget och låta mina pojkar sova borta??
Egentligen är det ju min oro som smittar av sig. Var jag positiv till hela kalaset så skulle ju även mina barn vara det. Varför är jag då nervös?
