Men nej, nej, nej, nej

Fy satan så pinsam man kan vara:

Vill inte ni också ha Rickard Sjöbergs autograf?

Kommer att tänka på en gång, för många år sedan, när jag tillsammans med några gamla vänner var i Göteborg på resemässa.

Vi gick runt och drömde oss bort bland alla broshyrer och överdrivet leende och trevliga resebranschfolk.

Vi närmar oss ett bord där Rickard Sjöberg står och glänser.

Han var där som När och Fjärrans ansikte utåt.

Det är mycket männsiskor som står och svärmar runt honom och han stormtrivs.

En kvinna springer runt och ordnar med autografer till "fansen".

Vi står och tittar lite på spektaklet och bestämmer oss för att gå vidare. Någon autograf från Rickard är vi inte ute efter idag.

Precis när vi går förbi Rickard och hans grupp av fans, så kommer kvinnan (som måste vara hans assistent eller liknande) fram till oss, håller fram varsinn idolbild och undrar:

"Vill inte ni också vill ha Rickard Sjöbergs autograf?"

Vi tittar på varandra och håller på att brista ut i gapskratt.

"Öööh!" tvekar vi och tittar åt Rickards håll. Han ser rätt på oss och fyrar av ett bländande och inbjudande leende.

"Ja eh... Jo?"

Ja vad kan vi säga? Rickard Sjöberg sitter en meter från oss och törstar efter uppmärksamhet och inte kan vi ju skratta honom rätt upp i ansiktet, vända ryggen åt honom och gå därifrån.

Inte en chans! Det vore fruktansvärt pinsamt, för honom.

Så vi tar emot våra idolbilder, går snällt fram till Rickard.

"Hej tjejer!" säger han och skriver sin autograf på bilderna.

Vi går sedan därifrån och skrattar så vi håller på att dö.

Tänk att Rickard Sjöberg tvingade på oss sin autograf.