NU!

Två och en halvtimmes nattning och han sover!

Give me five, mig själv!!!

Living dead och kräkfest

Ni kanske trodde att min mardrömskväll började i samband med nattningen?

Oh nä då!

Treåringen har ramlat på dagis och sitter i soffan och gråter sig igenom kvällen (till och från).

Han har så ont så ont!

"Jag orkar inte ens nått" säger han.

Ja det är så synd om honom...

Till slut tvingar jag i honom en supp alvedon (med rent våld).

Sen säger jag att nu får mamma vara doktor och undersöka om benen fungerar, för annars måste vi åka till den riktiga doktorn.

"Kan du böja på benet? Ja bra!!!"

"Kan du sträcka på benet? Jo men kom igen! Annars får vi åka till doktorn... Ja men bra!!!"

"Kan du stå upp? Jo men då måste vi åka till doktorn om du inte kan... JA BRAVO!!!"

"Kan du gå?" och det kan han, så försiktigt, så försiktigt.

"Yeah!!! Bravo!!! Give me five..."

Nu är treåringen plötsligt jätte nöjd.

Han kunde visst gå och behövde inte åka till doktorn.

Så medans treåringen nästintill återuppstår from the living dead så spyr ett och ett halvtåringen ner hela mig, hela sig själv, soffan, vardagsrumsmattan, vardagsrumsgolvet och badrumsgolvet, handfatet, insidan av skåpet under handfatet och råttan (nallen).

Varför han ställer till med denna trevliga kräkfest (nu när jag äntligen ska få lite semester)? Ja det kan man verkligen undra? Han har fått det som vana att spy på kvällarna. I vanliga fall brukar han sätta kvällsmackan i halsen och spy upp allt som finns i den lilla magsäcken (vilket oftast innefattar några liter välling). Men nu de senaste dagarna har det gått bra att spy utan smörgås i halsen. Det har räckt att få kvällsvällingen, spy ner allt och alla, kräva en flaska välling till och sedan somna gott.

Ja fast det var ju då det!

Nu är det andra tider... Nu ska han ju helst inte somna alls.

Var Dalle är uppe i allt inferno?

Ja han håller sig så långt borta han bara kan.

Jag som skulle fira idag.

Det är just ett snyggt sätt att börja sin semester (jag gjorde min sista arbetsdag idag) på.

Med skrik och gråt alltså.

Jag som hade tänkt sätta mig i soffan med ett glas vin och fira.

Herregud han slutade!!!

Han tystnade och slutade skrika...

Det kan inte vara verkligt!

Jag och ett och ett halvtåringen kämpar oss igenom ännu en skrik-kväll. Den andra i rad.

Men idag har jag gett mig fan på att han INTE ska få komma upp.

Han kan få skrika, om det är det han vill.

Jag provar något som kan tänkas vara ett säkert kort.

Jag bär upp cd-spelaren och stoppar i en godnattviseskiva.

Ett och ett halvtåringen visar noll intresse och noll respons.

SKIT!

Den här metoden gjorde succé med hans storebror när det begav sig.

Och då slår det mig:

Vid exakt ett och ett halvt års ålder började treåringen krångla med nattningarna. Han vägrade somna själv, vi var tvugna att sitta bredvid och godnattmusiken spelade på tills han somnade.

Det tog ett och ett halvt år innan treåringen somnade själv igen.

ETT OCH ETT HALVT ÅR!!!

Goodbye det sociala livet!

Hello nu jävlarinihelvete ska vi få tillbaka somnasjälvrutiner.

Vi ses igen om ett och ett halvt år.

P.s Nej han hade inte somnat... Dax att gå upp igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen och igen... D.s