En hel vecka

En vecka, idag, utan amning.

Storslaget vill jag påstå!

Jätte jobbigt har det varit och helt över är det inte ännu.

Men vi har klarat oss genom det värsta, känns det som och det är ju alldeles fantastiskt.

Nu hör jag också någonting...

"PAAAPPAAA!" ropar snart treåringen när han vaknar.

"PAAAPPAAA!"

Och bebisKonrad som äntligen sover så gott.

Fan också!

Ja, det är bara att traska upp ur sängen och upp till övervåningen.

En procedur som alltid väcker bebisKonrad, så honom är det lika bra att ta med.

Upp, upp, upp!

"Godmorgon!"

"Pappa ledig!"

"Näe men pappa är inte ledig. Han är på jobbet."

"Pappa ställer röda bilen. Åker blå bil?"

Va? Tog han den blå bilen? Hur ska jag då kunna köra snart treåringen till dagis?

Jag går fram till fönstret och tittar ut.

"Nä men pappa har inte tagit den blå bilen Melker."

"Pappa ledig?"

"Nä men pappa är ju på jobbet idag."

Snart treåringen stannar upp sin rörelse och lyssnar neråt trappan.

"PAPPA HEMMA!!! Utbrister han lyckligt.

Jag suckar!

"Men pappa är på jobbet. Pappa är inte led..." Men va fan! Nu hör jag också någonting där nere.

"Ha-a-allå!" säger jag osäkert.

Det stökar och brötar där nere och tillslut hör jag:

"Aaa-ah! Jag var tvungen att komma hem och hämta pengar. Måste tanka, annars får jag bensinstopp."

"Åh! Herregud vad rädd jag blev."

Snart treåringen hade bättre koll på vad som hände utanför, än vad jag hade.

KONRAD!

"KONRAD!" utbrister jag, med hög och mullrande röst och bebisKonrad tystnar, lägger sig genast ner på min arm och somnar om.

?

Oj då! Hur gick det där till?

Skitsamma! Sova, sova, sova säng, säng, säng.

En timme senare börjar han vrida på sig igen, för att sedan sätta sig upp och gråta otröstligt.

Jag suckar djupt och försöker trösta honom.

Men det ger inget resultat.

Ger honom vatten, på nappflaskan och han lägger sig ner och somnar om.

Skööönt!

Efter ytterligare en timme, vaknar han än en gång.

Han gråter och jag försöker med vattnet, men han vill inte ha.

Jag försöker trösta och trösta, men icke!

"Kooooonraaaaad!" säger jag återigen med hög och mullrande stämma.

Och även denna gång tystnar han och lägger sig ner och somnar om.

Och så här fortgår hela natten.

Men på när morgonen kommer börjar jag fundera:

Hur i hela friden har han lärt sig detta beteende?

Dalle? Förklara för mig? Hur har du egentligen burit dig åt för att somna sonen vår, om nätterna?