KONRAD!

"KONRAD!" utbrister jag, med hög och mullrande röst och bebisKonrad tystnar, lägger sig genast ner på min arm och somnar om.

?

Oj då! Hur gick det där till?

Skitsamma! Sova, sova, sova säng, säng, säng.

En timme senare börjar han vrida på sig igen, för att sedan sätta sig upp och gråta otröstligt.

Jag suckar djupt och försöker trösta honom.

Men det ger inget resultat.

Ger honom vatten, på nappflaskan och han lägger sig ner och somnar om.

Skööönt!

Efter ytterligare en timme, vaknar han än en gång.

Han gråter och jag försöker med vattnet, men han vill inte ha.

Jag försöker trösta och trösta, men icke!

"Kooooonraaaaad!" säger jag återigen med hög och mullrande stämma.

Och även denna gång tystnar han och lägger sig ner och somnar om.

Och så här fortgår hela natten.

Men på när morgonen kommer börjar jag fundera:

Hur i hela friden har han lärt sig detta beteende?

Dalle? Förklara för mig? Hur har du egentligen burit dig åt för att somna sonen vår, om nätterna?