Jag är otroligt känslig när det gäller kyla.
Jag behöver varmt och skönt omkring mig.
Minsta sänkning i temperatur inomhus och jag känner det direkt, så det är ingen idé att försöka lura mig. Jag känner det på inandningsluften.
Jag är sådan att jag mår fysiskt dåligt av kyla, köld gör mig handikappad. Dalle är tvärtemot. När jag fryser, svettas han. Tycker jag att det är kallt, tycker han att det är lagom.
Igår tyckte jag att det hade blivit alldeles för kallt i huset eftersom Dalle hade sänkt temperaturen under dagens solsken och plusgrader. Men framåt kvällens minusgrader sa min kropp ifrån.
Dalle gick ner och höjde shunten, som stod på 3.
Idag säger han, innan han far till jobbet, att han behöver gå ner och fylla på pellets. Vilket han också gör.
1,5 timme senare fryser jag. Mina fötter är köldskadade, ja mer eller mindre. Jag tar Konrad under armen, placerar Melker framför Pippi Långstrump och de sju haven och går ner för att kolla in pannans status. Har den stannat eller vad??
Väl nere ser jag att pelletsförrådet är så gott som tomt och att shunten står på 3.
WHAT??!! Dalles höjning och påfyllning då??
Ljuger han för mig för att spara pellets, pengar eller för att slippa svettas?
Nä nu jävlar.
Jag ringer upp hans mobil direkt. Inget svar! Jag börjar bygga upp en riktig ilska. Vad fan håller han på med?
Efter en stund ringer min goa man tillbaka och undrar hur det går här hemma, med mig och våra två söner? Skit i det du tänker jag och börjar dagens gestapo-förhör.
"Fyllde inte du på pellets?"
"Jo en säck. Jag tyckte att det borde räcka."
"Höjde inte du värmen då?"
"Jo men jag sänkte den idag igen eftersom jag tyckte att det var så varmt."
Jaha!
Nu är Dalle måttligt irriterad.
"Jaha så du ringde bara för att förhöra mig?"
Öööh ja jag gjorde nog det.
"Men jag fryser ju och man kan ju faktiskt börja undra när pelletsförrådet är tomt."
"Nu har jag inte tid att prata mer. Hej då!"
Suck och stön!
Mitt hus är varmt, sista pelletsen brinner upp, mina fötter tinar, Dalle är arg och jag skäms.
Typiskt!
måndag 23 februari 2009
Man kan ju undra alltså
Idag har jag varit på ett större tandläkarbesök. Det tog endast någon minut i tandläkarstolen, men tjugo minuter i väntrummet (??).
Dalle fick följa med, eftersom jag behövde någon som tog hand om Korad medans jag gjorde min undersökning (jag visste ju inte innan att besöket skulle bli så kort).
Under tiden som jag satt och väntade på att det skulle bli min tur, så bar jag omkring på min sötnos. Personalen kom och gick och kastade endast någon hastig blick på mig och mitt barn. Så blir det då min tur. Jag försvinner bort men kommer som sagt strax tillbaka. Då har Konrad hunnit charma hela väntrummet. Han har jollrat och skrattat på sitt underbara sätt. Sköterskorna som går förbi pratar med honom, känner till hans namn och jag blir alldeles...paff. HUR (??) är det egentligen möjligt? Ingen visade något intresse för min son när jag höll honom i min famn. Men så tar Dalle honom i några få minuter och ALLA intresserar sig plötsligt.
Ja! Det är väl klart som tusan att jag blir lite avundsjuk. Är det jag som har en avstötande uppsyn? Eller är det verkligen så att alla kvinnor blir imponerade när män (Dalle i det här fallet) tar hans om sina barn. För tusan, de satt ju endast i ett väntrum tillsammans. Utan lysande gloria ovanför huvudet. Jag har ju faktiskt klämt ut barnet eller hur. Dalle gjorde ju bara det som en annan gör J-Ä-M-T, jämt, jämt.
Ja där har vi det. Inte undra på att kvinnor får stora chocken när papporna "plötsligt" visar sig utanför hemmets fyra väggar tillsammans med sina barn. Det är ju vi, mammorna som alltid gör det annars. Nej, nej jag vet. Män gör det också. Män och kvinnor tar lika mycket ansvar bla bla bla.
Men det får mig ändå att fundera vidare på VARFÖR vi mammor måste ta på oss allting? Och få dåligt samvete om vi inte gör det. Varför måste vi, precis som om männen var förståndshandikappade, ta på oss allt ansvaret. Männen kräver det ju inte av oss. Men per automatik så gör vi det ta mej fan ändå...och så passar vi på att klaga lite också på att vi A-L-L-T-I-D får göra A-L-L-T-I-N-G! Ja vi då är ett lustigt folk, vi kvinnofolk.
Dalle fick följa med, eftersom jag behövde någon som tog hand om Korad medans jag gjorde min undersökning (jag visste ju inte innan att besöket skulle bli så kort).
Under tiden som jag satt och väntade på att det skulle bli min tur, så bar jag omkring på min sötnos. Personalen kom och gick och kastade endast någon hastig blick på mig och mitt barn. Så blir det då min tur. Jag försvinner bort men kommer som sagt strax tillbaka. Då har Konrad hunnit charma hela väntrummet. Han har jollrat och skrattat på sitt underbara sätt. Sköterskorna som går förbi pratar med honom, känner till hans namn och jag blir alldeles...paff. HUR (??) är det egentligen möjligt? Ingen visade något intresse för min son när jag höll honom i min famn. Men så tar Dalle honom i några få minuter och ALLA intresserar sig plötsligt.
Ja! Det är väl klart som tusan att jag blir lite avundsjuk. Är det jag som har en avstötande uppsyn? Eller är det verkligen så att alla kvinnor blir imponerade när män (Dalle i det här fallet) tar hans om sina barn. För tusan, de satt ju endast i ett väntrum tillsammans. Utan lysande gloria ovanför huvudet. Jag har ju faktiskt klämt ut barnet eller hur. Dalle gjorde ju bara det som en annan gör J-Ä-M-T, jämt, jämt.
Ja där har vi det. Inte undra på att kvinnor får stora chocken när papporna "plötsligt" visar sig utanför hemmets fyra väggar tillsammans med sina barn. Det är ju vi, mammorna som alltid gör det annars. Nej, nej jag vet. Män gör det också. Män och kvinnor tar lika mycket ansvar bla bla bla.
Men det får mig ändå att fundera vidare på VARFÖR vi mammor måste ta på oss allting? Och få dåligt samvete om vi inte gör det. Varför måste vi, precis som om männen var förståndshandikappade, ta på oss allt ansvaret. Männen kräver det ju inte av oss. Men per automatik så gör vi det ta mej fan ändå...och så passar vi på att klaga lite också på att vi A-L-L-T-I-D får göra A-L-L-T-I-N-G! Ja vi då är ett lustigt folk, vi kvinnofolk.
Just precis så där:
Ja jag tittade på Operah. Och Celine Dion var där. Hon tillsammmans med en fantastisk liten flicka sjöng: I'm everything I am because you love me. Och det slog mig att fasiken...Det är ju just precis så det är ju...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)