Det här med att hjälpas åt...

Det här med att hjälpas åt att städa fungerar inte riktigt i vår familj.

Och jag inser att HJÄLP!

Jag och pojkarna små är i köket för att laga mat.

Snart treåringen hjälper mig att skölja potatisen och till den blir det ungsbakad falukorv.

BebisKonrad undersöker allt som finns tillgängligt i bebishöjd.

Jag tar ungsformen, som jag har ställt på spisen, utan att inse att bebisKonrad varit där och vridit på plattan på högsta värmen.

Jag bränner mig så förbannat på den jäkla formen att jag kastar den ifrån mig i ren panik.

Jag ser som i slomotion hur den flyger iväg, i en perfekt båge genom köket och landar rätt på bebisKonrads ben.

Å HERREJÄVLAR!!!

Rusar fram till min son, som börjat gråta i rena förskäckelsen.

Är han oskadd?

Trösta, trösta, vagga, pussa!

Ja han är oskadd. Blev bara rädd.

Nu börjar mitt finger värka.

Jäklar ja! Jag brände mig.

Chockade och förvirrad ställer jag mig, med bebisKonrad på höften och börjar spola iskallt vatten över fingret.

"Stackar mamma!" Beklagar jag mig för snart treåringen, som är helt oberörd och totalt ovetande om vad som hänt en halvmeter ifrån honom.

Ont, ont! Ingen tröstar mamma.

Smetar in fingret med Xylocain salva och det lindrar.

Chocken börjar lägga sig.

Och jag inser att HJÄLP! Tänk om han hade fått formen i huvudet.