Jag läser lillasysters Idas blogg.
Hon skriver om dödsångest.
Något som drabbar mig ibland. Jag är väldigt rädd för döden.
Oftast kommer det över mig på natten och mycket starkare nu efter att jag fått barn.
För nu oroar jag mig inte bara för min egen död, utan för mina barns, min mans, mina syskons, mina föräldrars, mina vänners.
Det är som att jag plötsligt insett att livet faktisk är skört och att det skulle göra så fruktansvärt ont att förlora någon jag älskar och bryr mig om.
Det smärtar mig att tänka på att jag ska dö och att mina barn ska sörja mig, eller att jag ska sörja någon som stått mig nära, mina barn, mitt allt.
Och min egen död... Död, tomhet, aldrig mer ljus, bara mörker, mörker. Ligga och ruttna, död.
Död.
Det kommer över mig på natten och jag måste övertala mig att NEJ INTE TÄNKA SÅ.
Nu när man blir äldre så kommer dödligheten så mycket närmre, vänners föräldrar som blir sjuka och går bort. Man inser att fan... Snart är det vår tur, min tur. Plötsligt vill jag bli renlevnadsmänniska och undvika allt farligt. Men så sansar jag mig och inser att va fan! Jag måste ju leva medan jag kan. Njuta medan jag kan och framförallt ta vara på det jag har.
Imorgon ska jag bara visa uppskattning.
