Min mage

Ja det syns på den att den har varit med två gånger. Graviditeterna har inte direkt förskönat den.

Så här såg min mage ut för fem månader sedan (v.40).

Tänk på det när ni ser den på stranden i sommar.

Tänk på det och ha förståelse.

Höjden av NEJsägeri

Två och ett halvtåringen har somnat i soffan. Något som sker ytterst sällan och som endbart för med sig negativa effekter på, framförallt nattningen.

BebisKonrad vaknar ute i vagnen. Jag går och hämtar honom. Han gråter.

Två och ett halvtåringen vaknar till av bebisKonrads gråt, chockad och med ögon stora som tefat.

"Vill inte!" Börjar han. " VILL INTEE, VILL INTEEE, VILL INTE."

Detta måste vara höjden av en två och ett halvtårings NEJsägeri. När han vaknar upp, poängterar att HAN VILL INTE och sedan somnar om igen.

T.R.O.T.S my friends... Trots!

Tvåårstyk

Två års trots och två års tyk.

"Snacka!" Säger han gapigt och med ett överlägset flin.

Sorry kid! Vi kan inte göra annat än att skratta åt dig.

Och VEM har lärt dig???

Vår mors dag

Nu ska jag berätta om vår mors dag, som höll på att gå åt fanders.

När jag vaknar, skakar sängen av alla ungar (?).

Jag väntar och väntar och väntar.

"Ja ha!! Var är alla mina presenter??" Säger jag på "skoj."

"Ja just det ja!" Säger en trött Dalle, lyfter ena ögonbrynet, klappar mig på armen och fortsätter:
"Grattis på morsdag!"

???

Inga presenter så här långt alltså. Ja ja! Kanske kommer det en liten teckning sen i alla fall, ritad av två och ett halvtåringen. Någon present det räknar jag inte med i alla fall. Dalle är inte riktigt presentköpartypen.

*

*

*

Jag står ensam i sovrummet och bäddar sängen. Nu går nog Dalle och hämtar presenten.

Oj nu kommer han...

Jaha! Nu gick han igen utan att lämna någon present.

Men vad är detta egentligen?

*

*

*

Vi sitter och äter frukost, hela familjen.

Det går upp för mig, och jag blir besviken. Jag kommer alltså inte bli mer uppvaktad än så här. Inte mer än en hand på armen.

Här har jag fött två barn åt honom, det senaste för bara fem månader sedan. Här sliter jag som ett djur för att ta hand om det vardagliga. Jag är vaken dag som natt. Har passat trotsig tvååring samtidigt som jag har tröstat liten kolikbebis. Jag har genomgått förlossningar som kan jämföras med döden. Haft foglossning som fått mig att gråta vid varje rörelse, spytt i nio månader... och jag är inte värd mer än en HAND PÅ ARMEN???

Inte mer???

Inte mer?

Frukosten är uppäten och Dalle börjar prata om att han måste åka hem till sin mamma och lämna hennes present. Det är brått brått och han vill åka direkt.

Men vad då? Har han ordnat present till henne då??? Varför har han hunnit med det och inte hunnit med mig?

Jag trodde jag var viktig(ast).

Dalle åker och jag bestämmer mig för att duscha av mig all ilska, besvikelse och uppriktig sorg.

*

*

*

Jag står och sminkar mig när jag hör att de kommer hem igen. De prasslar och viskar och har fuffens för sig i hallen.

"Gå och visa mamma" hör jag Dalle viska till två och ett halvtåringen.

Vad nu??

Pojken kommer runt hörnet och i handen har han en stor fin blomma. Precis en sådan som jag sagt i blomsteraffären att jag skulle vilja ha.

"Hon i blomsteraffären sa att du vill ha en sån här" säger Dalle.

Jag är så paff att jag bara kan nicka. Allt hat i onödan.

Dalle har alltså ordnat det så att han skulle åka och köpa blomman.

Inte skynda sig till sin mamma, utan skynda sig för att köpa mig en blomma...

Han har inte den bästa framförhållningen, men han har inte heller mycket tid.

Nu blir det pussar och kramar och kärleksförklaringar.

Äntligen!!