torsdag 21 maj 2009

Frukostlek

På morgonkvisten leker vi en liten frukostlek Dalle brukar köra med.

Den kallas "Vad säger..."

Vi frågar två och ett halvtåringen:

"Vad säger farmor?"

"Mää guuud!"

"Vad säger farmors Michel?"

"Oui, oui, oui!"

"Vad säger farfar?"

"Oijnk, oijnk!"

"Vad säger farbron?"

"De ä saaaker!"

"Vad säger mamma?"

"Kööööp!"

"Vad säger pappa!"

"Ont i ryggen!"

Hur mycket ska man smörja?

Dalle håller på att göra bebisKonrad redo för en ny dag.

Det byts blöja, tvättas snopp och ska smörjas navel med hydrokortisonsalva (han har exem).

"Hur mycket ska man smörja? Mycket eller lite?" Frågar Dalle.

"Lagom."

Akutmottagningsbesök

Varför är man så dum?

Man vet att när som helst kommer det att ske.

Men istället för att förebygga ATT det sker, så låter man det komma och väcken en mitt i natten med en chock.

Länge, länge har vi sagt att snart kommer bebisKonrad ramla ur sängen.

När som helst nu.

I.N.G.E.N.T.I.N.G har vi gjort åt det. Fastän att vi visste.

Och så i natt vaknar jag av en duns och av att bebisKonrad börjar skrika.

"NEJ!" vrålar jag ut och häver mig upp ur sängen, ser bebisKonrad ligga på golvet och får upp honom i min famn snabbare än en hundradelssekund.

Dalle ojjar sig i bakgrunden.

Jag blir så chockad att jag börjar skaka.

BebisKonrad blir nöjd över att bara få komma tillbaka i mammas trygga famn.

Han får snutta och äta nöjt på min tutte när han lugnat ner sig.

HERREGUD!!!

Hur kunde vi låta detta ske???

Dalle försöker intala oss båda att bebisKonrad är nog ok! Han landade ju mjukt på heltäckningsmattan och min fina lilla hög av pyjamaskläder.

"Eller hur? Eller hur??"

"Men han är ju bara fem månader. Tänk om!?"

Nästan, nästan somnar vi om. För som tvåbarnsförälder så prioriterar du sömn framför allt.

Men INTE framför ditt barns hälsa.

Så Dalle går och ringer sjukvårdsrådgivningen.

"Åk in akut" säger de.

OhMyFuckingGod!

En timmes bilresa till akutmottagningen. Och jag som inte kan hålla ögonen öppna.

Men det är bara att dra på sig kläderna och fara iväg.

På akutmottagningen får vi komma in direkt (fördelen med att komma in med en minibebis).

Och ganska direkt kommer läkaren.

BebisKonrad jollrar lite, klämmer lite på doktorns stetoskop och ler.

Doktorn pratar lite, klämmer lite på Konrad och ler.

Vi får åka hem.

Två minuter tog det.

En timmes bilresa hem.

BebisKonrad somnar precis när vi svänger in på uppfarten, vaknar av att bilen stannar och vägrar att somna om.

Klockan är 06.30 när vi stiger in i huset.

Vi kryper ner i sängen och hör plötsligt två och ett halvtåringen sjunga:

"Kommä tåget, kommä tåget! Ja, ja, jaaa!!"

En underbar dag har börjat!