Det kunde alltid varit värre heter det så fint.
Och mitt i eländet kanske man måste intala sig att det finns dem som har det betydligt jobbigare.
Men trots detta så ska man (väl) inte ha skuldkänslor för att man faktiskt tycker att just ens egen situation är pest och kolera, samtidigt.
För den sorg och oro som du känner är din egen och kan (ska) inte jämföras med någon annans.
Ingen kan komma och tala om för dig hur du ska känna och bör känna.
Så hur tar man sig igenom sorg och oro, liten som stor?
Hur tar man sig igenom de svåra stunderna när man skäms över hur man reagerar?
Skäms eftersom man vet att det finns de som har det så mycket värre, sämre.
Bita ihop och svälja och känna hur du spricker inifrån?
Eller bryta ihop?
Men se för fan till att ta dig upp till ytan igen (även om det sker sakta, sakta). Du har kontrollen över ditt eget liv. Låt ingen annan ta det ansvaret (eller?).
