ÄR DET INTE RÄTT UNDERLIGT ÄNDÅ HUR LIVET BLIR

Den 21 december förra året fyllde jag trettio år. Som jag hade bävat för denna dag. Att fylla trettio.
Trettio = Vuxen = Medelålders = Gammal.

Inte kunde jag veta att jag samma dag skulle bli sjukskriven för utmattning och att min syster skulle ringa, mitt under det läkarbesöket, för att berätta att vår styvpappa hade somnat in.

Att allt det här skulle ske precis i starten av den nya fasen av mitt medelåldriga liv.

Sedan följde tiden som utschasad småbarnsmorsa som knappt kom ur sängen.
Barn som blev sjuka till och från under hela den första månaden och så begravningen.

Men sakta blev det ju bättre. Tack vare vila och mediciner och ett enormt stöd ifrån Dalle och vår kära Grannfru (bättre terapeut får man leta efter).

Och nu, lite drygt fem månader senare sitter jag här. Lite piggare, lite lättare i sinnet.
På tisdag ska jag börja jobba igen. På halvtid.

Barnen har varit sjuka av och till den senaste månaden och imorgon ska vi på begravning, igen, av vår kära vän.

Och är det inte underligt hur en sjukskrivning kan sluta precis som den började?

Att man inom ett halvårs tid står inför en situation så lik den förra. På så kort tid.

Så mycket har hänt där i mellan. Så mycket har blivit bättre, men ändå så slutar det precis som det började.

Och trots att det finns en sådan stor tragik i det hela så ska man då kunna se det positiva.

Vad är det positiva med att vi har förlorat två personer som stått oss nära? Vad är positivt med att ens barn är sjuka?

Nej det finns inget positivt alls med det. MEN jag mår bättre och jag står starkare den här gången.

Och jag VET att det ordnar sig.

Alltid.

KVÄLLSSNACKS

Någon som är sugen på en stekpanna med rostade solrosfrön kanske??

Inte!?? Ja men då äter jag upp det själv.