FJÄRDE ADVENT

Tänk vad lyckligt lottad man är som förälder. Den tacksamhet man känner för sina barn när man dan före dopparedan får en förtidig julklapp av dem.

En riktigt redig jätteförkylning.

Fy faaaen alltså!!

Jag kunde väl åtminstone fått en hemmagjord toarulletomte eller något i den stilen...

Det här ville jag absolut inte ha.

Jag ska aldrig mer önska mig snälla barn i julklapp.

OM

Jorden går under i natt så kommer jag att dö med torra, fnasiga fötter, med en nygriljerad julskinka på köksbänken, med skåpen fulla av julgodis och skrymmena fulla med paket. 

Om jorden går under i natt, på min födelsedag till råga på allt, så kommer jag att dö med en utväxt värre än värst och den nyinköpta hårfärgen kommer aldrig att användas.

Men om jorden går under i natt så kommer jag att dö med vetskapen om att jag har en familj som jag älskar mest av allt och som älskar mig. Jag har min yngst sons varma kropp bara några millimeter ifrån min och även om jag saknar min man så är detta inte helt fy skam trots allt. 

Så mina vänner!! Vi får avvakta och se vad den här domedagen för med sig. Vi ses helt enkelt på andra sidan. 

Och skulle det vara så att någon har byggt sig ett skydd, i närheten av oss, med internetuppkoppling och som läser den här bloggen. Vänligen hör av dig till mig i god tid innan solen störtar ner på oss. 

Over and out som man brukar säga i kri(g)sfilmer.

MORNING

Stolt mamma nr. 1 svänger in på skola/dagisparkeringen.

Vi är äntligen i tid!! För (typ) första gången på hela terminen kommer vi  i  t-i-d.

Vi möter äldsta sonens fröken på skolgården och jag sträcker upp armarna i en segergest.

"WOOOHOOO!!!! VI KOM I TID..."

"Ja men se" skrattar fröken. "Är ni pigga idag?"

"Ja allt blir så mycket lättare när man får sova" kvittrar jag.

"Ja men då hinner du ha lite rast innan" fortsätter fröken vänd till äldsta sonen.

"Ja hahahahaha" skrattar jag så nöjd över att äntligen ha kontroll över livet.

"Men då går jag och stänger eran bildörr så att du inte backar in i bilen bredvid" skrattar fröken och jag snurrar runt.

Jajjemänsan!! Jag har glömt att stänga Lillkillens bildörr.

Men herrejesusjössesamalia!!!

"MEN JAG ÄR HÄR I TID I ALLA FALL!" skrattar jag och skyndar bort och iväg mot dagis.

Roligt, typiskt och jädrarimej ironiskt.

När man tror att man har som mest koll på läget...

Jag säger då det.

GOD MORGON

Vi har inget i frukostväg hemma så jag sitter och äter lussekatter.

Ja det mättar allt det med.

Och så sitter jag och funderar. Tänker på mina barndomsvänner som nu blir föräldrar en efter en.
Och så slår det mig att av alla oss, borde det inte finnas, är det inte någon... borde det inte vara någon som inte kan få barn. Det är ju trots allt vanligare än vad man tror (har jag läst). Om jag tänker efter extra noga... Visst är det ingen, som  lever i ett långvarigt förhållande, som inte har barn? Visst har alla haft turen att få bli, eller att komma att bli föräldrar?!

Men så slår det mig att jag kanske trampar någon på tårna nu. Jag kanske har glömt bort denna någon som faktiskt sitter där och inte blir gravid, trots år av försök...(förlåt!!!)
Men jag kan ju inte veta det. För det är ju inget som man pratar högt om. Det är ju ett väldigt känsligt ämne det där med barnlöshet. Ni vet det där med att man inte ska fråga ett barnlöst par "Jaha!! Och ska inte ni skaffa barn snart då?" och vad den barnlösa mamman och pappan vill skrika är: "VI VIIIILL OCH VI HAR FÖÖÖRSÖÖÖKT. GUUUD SOM VI HAR FÖRSÖKT!!! MEN DET GÅÅÅR IIINTE. VI KAN INTE FÅ BARN" men istället svarar de: "Nej gud nej!!!"

Nä tänka sig!! Alla jag känner har fått chansen att bli föräldrar. Och jag känner sådana som verkligen har fått kämpa. Men de har lyckats ändå. Vackert!!!

FÖDELSEDAGSKALAS

I lördags fyllde lillkillen fyra år.
Han hade beställt köttbullar och mos samt Ninjago-tårta.

I'M IN LOVE WITH THE JULEGRAN

SÅ VAR JAG HÄR IGEN

Det var en gång en liten fru. 
Det är jag som skriver i detta nu.


Jag vet inte vad som hände riktigt där.

Jag har inte velat. Jag har inte orkar. Jag har inte haft något att skriva om. Men framförallt så har jag inte haft tid.

Jag tänkte, i korta drag, berätta vad det är som har upptagit min tid.

Jag har gått en kurs.
Jag har haft hemuppgifter.
Jag har lärt mig en jäklans massa om bokföring.
Jag har startat ett företag.
Jag har förberett två kalas.
Jag har jobbat.
Jag har städat.
Jag har svurit åt grisen.
Jag har lagat kläder med nål och tråd, flera kvällar i veckan (är det bara mina barn som förstör sina kläder så?).
Jag har varit med på skol- och dagisfiranden.

Jag har tvättat säkert tusen maskiner med tvätt.
Jag har, med barnen, varit på flera läkarbesök.

Men främst har jag varit trött.
Så trött att inte ens den största sockerchock har kunnat få liv i mig.

"Det låter som depression" säger min kurator. "Utmattningsdepression".
Åh!! Det känns ju igen.
Så jag sätter mig ner i soffan och slappnar av.
Och med att slappna av menar jag att jag har legat i soffan och tittat på serie, efter serie.
Jag har blivit Netflixs flitigaste abonnent.
Jag följer amatörer till Everest. Proffs som överlever under extrema förhållanden. Högstadielärare som får cancer och börjar tillverka droger.
Åh I'm in love with the tv-serie-watching. It's my drug.

Det här SKA bli en lugn och fin jul. Det ska det. Jag ska inte vara ett hysteriskt monster med panikångest upp över öronen. Jag ska njuta! Jag ska inte justera julgranskulorna varje dag ända fram till julafton. Dukarna på julbordet får vara ostrukna. Jag ska bara städa lite i hörnen och sedan sätta mig ner i fotöljen, bredvid kaminen och läsa en spännande bok.

Det här låter ju enkelt.

Hur förbereder ni er inför julen?