Hur bär man sig åt?

Man skulle vilja tro att det skulle gå bra för ettåringen på dagis nu.

Men det gör det ju inte!

Han spenderar fortfarande timmarna i en vagn.

Leker inte, äter inte och vill inte bli buren av fröknarna.

I vagnen är han lugn, annars är det gråt. När fröknarna försöker ta upp honom för att trösta, pekar han på vagnen och blir inte lugn(are) förrän han ligger där igen.

Innan jag åkte till jobbet imorse bestämde jag och Dalle att han skulle vara kvar med ettåringen (som lite bonusinskolning).

Strax efter åtta ringer han och undrar var "FAN!" jag har lagt bilnyckel?

Ja men den låg ju kvar i min väska, så klart!

Så det blev inget dagis idag.

Nu ligger vi alltså back en dagisdag.

Minsta avbrott är INTE bra för ettåringens invänjningsfas.

MEN!!! HUR BÄR MAN SIG ÅT NÄR ENS BARN INTE VILL GÅ PÅ DAGIS, MEN MÅSTE???

Snöras

Nej det finns ingen som kan påstå att det som nu verkar vara början till våren, är annat än mer än välkommet.

Det är till och med ljuvligt!

Men det här är rent av livsfarligt:

Snön från taket rasade ner, en timme efter att vi varit ute och lekt, just där på vägen.

Raset skrämde skiten ur mig.

När jag såg mängden av snö, som inte alls landade fint invid husväggen som vi hade trott, utan spred sig likt en lavin över vägen också, så blev jag rädd.

För hade vi varit kvar där ut och åkt pulka, så hade vi blivit begravda.

Vid liv? Tveksamt...

Nu vågar vi knappt gå ut. För halva taket är fortfarande täckt av snö och den kommer ju ner när som helst i detta töande.

Dalle gjorde en hjälteinsats och skottade bort det berg av snö som låg på altanen. Bara för att minska risken för att den (som är nybyggd) ska bli till kaffeved.

Nu går vi bara och väntar.

Kommer det rasa ner just när vi går under??