Nej men det här håller ju inte...
I natt har jag sovit... I N G E N T I N G.
Verkligen inte något alls.
Det har varit en dunkfest utan dess like.
Nu har lillpojken sovit i vår säng i... tre månader.
Och om vi började någonstans halvt ovan och halvt under vattenytan så ligger vi och skrapar mot korallerna nu.
Det är någon meter kvar till botten, visst. Men jag ser den. Klart och tydligt. Det är lätt att sjunka dit ner.
Jag var hos läkaren idag igen och blev sjukskriven ytterligare en månad.
För att vila och för att hitta på roliga saker (för det är ju lätt att orka hitta på roliga saker när man ALDRIG får sova, när man blöder näsblod till följd av tröttheten både på kvällen innan man lägger sig och på morgonen när man vaknar, när man är så trött att kroppen glömmer bort hur man gör när man andas och man blir yr i huvudet av syrebristen).
"Jag förstår inte hur ni orkar??" säger svärmor efter en natt i samma säng som sitt yngsta barnbarn.
"Nej men det är ju det vi inte gör."
Jag är utbränd, Dalle är alltid sjuk, lillpojken ligger och dunkar huvudet från morgon till kväll om han får chansen och hans storebror har migrän.
Behöver jag säga mer?!
Vi är katastrof!
Familjen Katastrof!
På lördag vankas festligheter av det störstaste slag.
Det är precis vad jag INTE orkar och kanske precis vad jag behöver.
Just nu är ett tomt hus, en stor påse godis, ett stort glas cola och en skiva med Lost precis vad jag längtar efter.
Den som lever få se.
Kära vänner! Håll tummarna för att jag får sova i natt.
