fredag 26 februari 2010

Det regnar ute

Vad konstigt det känns att det regnar ute, för första gången på en hel vinter.

Dalle är ute och skottar av garagetaket. Han, med sitt ryggskott, tyckte att det var bäst att spara skottningen tills det var så tung och blöt snö som möjligt.

Detta är ABSOLUT INGET argt inlägg om genus.

Min mamma är en stor förespråkare för genuspedagogik, som innebär att det ska vara lika mellan de båda könen och detta redan i småbarnsåldern.

Min mamma anser att skillnader mellan män/kvinnor, pojkar/flickor är något som vi (vuxna) för över till våra barn. Jag kan hålla med, men tror även att det ligger medfött och genetiskt. Vi har haft många diskussioner kring detta ämnen på många av våra familjemiddagar och Dalle brukar roas av att reta upp sin svärmor med nya råd och rön.

Idag kunde jag se min mamma falla in i "samhällets" mönster av barnuppfostran och omedveten könsindelning.
*
Treåringen och hans så gott som jämnåriga kusin Elsa leker vilda lekar i min mammas lägenhet. De springer fram och tillbaka och hit och dit. De hoppar, studsar och kiknar av skratt. Den som hörs mest är självfallet treåringen. Varför?? Jo för han är pojke! Pojkar brukar (som man inom skolans och barnomsorgens värld brukar säga) höras mest. De är stojiga, brötiga, högljudda, större och tåligare. Medans flickor är mer... stillsamma, mer väna, mindre och känsligare.

Jag och Dalle säger åt treåringen att lugna ner sig. Dämpa sig lite! Min mamma gör likadant. Elsa hon härjar på, men hörs långt ifrån lika mycket. Men saken är den att de leker på lika sätt. De gör exakt samma bus och hyss. Men det är bara treåringen som blir tillrättavisad (absolut inte på ett elakt sätt).

Jag påpekar det här för min mamma:

"Mamma! Kom ihåg genuspedagogiken nu..."

Min mamma förstår inte vad jag menar.

Och det är ju klart att hon inte gör det. Hon handlar ju omedvetet. Styrd av sina impulser, påverkad av hur hon själv blivit uppfostrad.

På vägen hem pratar jag och Dalle om skillnaderna mellan just flickor och pojkar.

"Se bara på det där med att Elsa får ha nappen på dagen."

Vi gjorde samma sak med treåringen när han var 2,5 år. "Är du ledsen??? Klart du ska få nappen och dohän." Min mamma sa ofta (då) att de inte var speciellt fint/trevligt att ha nappen när man var en så stor pojk. Vi lyssnade på detta, för egentligen höll vi ju med och 2,5 åringen som nu är tre, får (och fick) inte ha nappen mer än på natten. Snart ska han inte ens få ha den då. Men Elsa är ju flicka och en mycket söt, fin och charmig sådan (mosters tjej så att säga). Jag och Dalle bryr oss inte det minsta om att hon har nappen, det är inte det jag vill poängtera. Vad jag vill sätta fingret på är skillnaden på hur vi behandlar flickor och pojkar.

Nappen är ju detsamma som det här med tårar. Ni vet! En pojke ramlar och man säger: "Äh! Det gick bra... Inte ska du gråta." Respektive: En flicka ramlar och man säger: "Nä men lilla gumman, ramlade du och slog dig. Ska jag blåsa. Oj blev du ledsen nu... Stackars dig!!"

Eller då!

"Inte ska du ha nappen nu! Du som är en så stor pojk..." Respektive: "Vill du ha nappen?? Nu när du är lite kinkig?"

I min mammas fall förstår jag absolut att hon ger nappen till sitt barnbarn när hon är barnvakt åt henne. Inte vill man sätta sig emot en så bestämd liten dam. Inte vill man se henne i tårar, gråtandes efter mamma och pappa. Nej minsann! Bäst att sätta stopp på den darrande underläppen innan det brakar lös. Därav: "Vill du ha nappen gumma!" Trots att det är full lek på gång.

Nej mamma! Skärpning... Du har hårdare principer än så. Love ya!!!